Som krönikör vållar han både jubel och ursinne i friluftsvärlden. Utemagasinets chefredaktör går genom betong och glas med Gunnar Kugge Andersson, som strax kan titulera sig 70+.
TEXT MARIE KJELLNÄS FOTO JOHAN MARKLUND
Stockholmsvinter råder på Liljeholmstorget, tre plus och grårandiga slöjor över glas och betong. Klockan är strax efter tio och de jobbstressade har sedan länge pilat ner i sina T-märkta hålor. Nu syns bara pensionärer och barnvagnsförare släntra över plattorna – och två friluftsare i Gore-tex och pålitliga skor, med packning för en halvdag på ryggen.
Det är Gunnar Kugge Andersson som bestämt start, mål och sträckning. Vi ska följa Sjövikskajen, ta Årstabron över till Södermalm, korsa Fatbursparken mot Medborgarplatsen och vidare över till Norrmalm via Södra och Norra Järnvägsbron. Med Stadshuset på vänster hand ska vi kryssa oss fram till Stockholms centralstation, där lunch har bokats på franskt brasserie. Kanske inte den sorts tur som dyker upp om du googlar efter vandringstips, men det är inget som hindrar Kugge. Kanske är det rentav det som driver honom.
För den som följt friluftsmedia de senaste +40 åren är hans namn och nuna välbekant. I Utemagasinet debuterade Kugge 1991, medan han fortfarande var känd som rättfram puderpredikant och redaktör i vår systertidning Åka Skidor. Sedan 2017 är han fast krönikör och ”tvekar sällan inför att vara kontroversiell”, som han själv beskriver det i sin byline.
Kugge har en hyllningskör, som antingen delar hans åsikter eller backar ansatsen att röra om i friluftsgrytan. Men alla jublar inte. Genom åren har han petat in ett styvt finger mellan revbenen på än den ena och än den andra, som inte uppskattat gesten. Till exempel lättviktsvandrare, hundägare, stigcyklister, STF, sommarstugeägare, folk som har bucketlist, ensamvandrare, självgoda äventyrare, bilägare, vandrare med stavar, terränglöpare med appdille eller ”semi-urbana låtsaslantisar”. Och chefredaktörer, emellanåt.
RÖR OM I FRILUFTSGRYTAN
Kugge nickar och ser rätt nöjd ut när han får listan uppläst för sig.
– Vilka som är värst? Bucketlist-folket. Man skiter i naturen, man skiter i samhället runt omkring. Allt handlar bara om dem själva och att de ska bocka av en massa ”drömmar” på en lista. Det har jag extremt svårt fö
