DANIEL TÖRNQVIST Livsnjutare och grafisk formgivare
I skrivande stund, någon gång mellan hägg och syrén, visar Stockholm upp sig från sin allra bästa sida. Strålande sol, efterlängtad sommarvärme, leenden överallt. Det får mig att längta efter fest och middagar, skratten och samtalet. Att umgås.
Jag har alltid tyckt om att ställa till med kalas och bjuda på middagar, ibland spontant och ibland mer välplanerat. Men det fanns en tid då jag undrade varför jag aldrig blev bjuden tillbaka. Så kröp det fram till slut, sent en kväll, när jag frågade någon av mina tidigare middagsgäster: ”Jag får prestationsångest. Du brukar ju laga så fantastisk mat och vara så genomtänkt”. Det är jag verkligen inte alltid, däremot har jag nog förmågan att få det att verka välplanerat. Och visst får jag till det i köket då och då, men är ingen mästerkock.
Jag kände mig djupt missförstådd. De hade inte förstått vad det handlar om! Vad jag handlar om. Visst, jag älskar god mat och gott vin, men det kommer i andra hand. Främst handlar det om sällskapet, platsen och tillfället. Hellre en sunkig förortspizza och en god vän än en lyxig löjromspizza med stela bordskamrater. Den bästa värden är aldrig den som serverar den dyraste champagnen eller gör de tjusigaste uppläggningarna, utan den som genuint bryr sig om sina gäster och deras välmående. Den som ser till att gästerna alltid har något i glaset, den som ser till att även de tystlåtna får lite tid i rampljuset. Och kom ihåg: I ett sällskap på fler än två personer finns det alltid någon som inte gillar koriander.
Jag minns en alldeles underbar kväll för väldigt länge sedan i Funchal på Madeira. En restaurang under bar himmel, färska skaldjur och en glödande sol som trillar ner i havet. Jag och min kärlek, berusade av livet och vinet Vinho verde (inte fin-vinho verde,
