”kan begrava mig i en flyttkartong”

Efter att ha varit nära döden är den sista vilan inget som skrämmer Ann Westin

Ann Westin älskar att stå på scen med strålkastarljuset riktat mot sig. Det är inget hon blir skrämd av – tvärtom!

– Jag har skojat ända sedan jag var liten. Att skoja har varit mitt verktyg för att få människor omkring mig att må bra, säger Ann till Allas.

Som artonåring försökte hon att komma in på scenskolan, men lyckades inte. För att kunna betala hyran arbetade hon extra som städare på ett sjukhus.

– Jag slet som ett djur. Det har jag alltid gjort, även i dag, säger Ann som förklarar att hon alltid känt en press att kunna fixa allt själv.

Ann fick dottern Camilla när hon var i trettioårsåldern, men blev lämnad åtta månader senare då pappan träffat en ny.

– Jag var så arg. Jag sprang och sprang, och medan jag sprang tänkte jag ut den ena hämnden efter den andra. Men att springa hjälpte mig att bli av med ilskan, och jag har aldrig använt mig av hämnd.

Som ensamstående mamma behövde hon få in pengar och började arbeta som undersköterska på Sabbatsbergs sjukhus. Åren gick och när Ann närmade sig fyrtio fanns det en gnagande känsla att hon gick miste om något.

– Gud, mitt liv, vad hände med mitt liv? tänkte jag. Jag kommer bli gammal och bitter.

Hon fick höra att hon borde gå en kurs i ståuppkomik. Resten är historia. I 28 år har Ann fått svenska folket att garva läppen av sig.

– Jag är bra, jävligt bra, säger Ann självsäkert.

Men en dag år 2002 sa livet stopp. Ann drog skämt på Norra brunn och kände hur det sprakade till i huvudet.

– Jag ramlade ihop, benen blev tunga som stockar. Eftersom jag jobbat inom vården visste jag att det nog handlade om en hjärnblödning. Ring en ambulans! sa jag.

Hon svävade mellan liv och död.

– När jag förstod att jag var nära att dö tänkte jag tillbaka på livet med tacksamhet. Vad bra jag har haft det!