Rosé-Marie OCH PRÄSTJÄVELN Rosé-Marie började berätta om hur hon hade det på jobbet. Efter hand gick det upp för mig varför hon kallade sin chef ”prästjäveln”.
AV: ANITA WINBLAD ILL: TT/SHUTTERSTOCK
Jag tittade på bilden av kyrkoherden i tidningen och tänkte att han såg ut att vara ganska trevlig med sin gitarr. Jag har alltid uppskattat både kakor och musik och gamla damer som broderar, så det fanns mycket i fotot som tilltalade mig.
Men det var också det där andra, Maries ord om att det var ”den där jävla prästen” som var anledningen till att hon satt på sin uteplats och grät. Vi hade inte pratat mer om det, men tydligen hade Marie kommit på att hon skulle genomföra någon sorts hämndaktion, och med min hjälp dessutom, genom att skruva ner tavlan med Jesus på.
Så kunde det vara samma person? Den leende, skäggprydde mannen med gitarr och kakor och gamla damer, var han samme man som fick sin personal att gråta och anlita grannar till att hålla i stegar? Ja, det är väl möjligt, tänkte jag. Men en präst ska väl ändå ägna sig åt att göra kristliga gärningar, är det inte liksom en del av hela grejen?
Marie kanske hade missförstått något som sagts eller gjorts. Eller så var de kanske oeniga i någon fråga och hon hade tagit illa vid sig. Jag visste egentligen ingenting, jag kände faktiskt inte Marie och jag kände verkligen inte prästen heller, men ändå var jag inblandad i deras relation nu efter det där med stegen.
Jag läste färdigt artikeln. I ett stycke mot slutet stod det att kyrkoherden tyckte att det var viktigt att man i församlingen fokuserade på det kristna budskapet och kyrkans fyra grundpelare som tydligen var diakoni, mission, gudstjänst och undervisning. ”Vi präster är tvungna att i allt för hög grad fokusera på värdsliga ting som ekonomi, fastighetsrenoveringar och personaladministration. Vi måste ta ett steg bort från det, för det är inte det som kyrkan ska hålla på med”, sa kyrkoherden. ”Det var inte viktigt för tvåtusen år sedan och det är inte heller viktigt nu.”
Det kunde kanske förklara varför han och Marie krockade med varandra, funderade jag. Om hon jobbade som ekonom var hennes uppgift i kyrkans verksamhet det som han inte ville ha där över huvud taget. Inte för att det var en anledning till att driva folk till tårar, men som sagt, det kunde kanske vara något av en förklaring åtminstone.
Jag bläddrade vidare till inrikesnyheterna och läste rubriker om regeringen och brot
