Den norska glosan för dagen är ”grusomt”. Fasansfullt, avskyvärt. Karl Ove Knausgård säger att nog ingen bok varit så mentalt svår att skriva som den senaste där han har livet av ett barn. – Det var ett tungt universum att gå in i varje dag, så jag hoppas det blir obehagligt för läsarna också.
av MALIN ROOS foto ANNA STOKLAND
PUBEN SITTER SOM fastklistrad på Themsen och upplevs mindre än i boken. Inga ”fulla tjejer i korta kjolar” eller ”medelålders kvinnor med permanent och axelvaddar”. Om det stinker av öl går inte att avgöra, helt enkelt för att stället är stängt. Vi får hänga på låset en stund innan han får sin beställning i baren.
En stor kopp kaffe. Svart.
Karl Ove Knausgård berättar att han har stigit upp halv sju, gett frukost till barnen, tagit de två yngsta till skolan och inte fått ner en bokstav.
– Vanligtvis brukar jag sätta mig och skriva men nu har jag en skattegrej som måste bli klar med kvitton som ska samlas ihop och redovisas. Det är drygt.
Är det inte sådant man har en revisor till?
– Jo, och det har jag men det är ändå massa jobb.
Det har gått sju år sedan han bytte Österlen mot London. Det är här i de södra delarna av den larmande brittiska storstaden författaren lever sitt liv nu. Han och huvudkaraktären i Nattens skola, del fyra i romansviten som började med Morgonstjärnan. Historien handlar om Kristian Hadeland, en ung student i fotografi som 1985 hänger på puben Cutty Sark i Greenwich (platsen för denna intervju) och som betraktar sig utifrån med belåtenhet:
”Jag såg bra ut, och mitt ansikte hade också något outgrundligt över sig.”
Jag frågar Karl Ove Knausgård hur han själv skulle beskriva Kristian Hadeland.
– Som en osmakligt självcentrerad människa utan empati, inte helt men nästan. Han känner inte sig själv så väl.
Hur var det att teckna ett sådant porträtt?
– Ganska tufft. Den här boken var speciellt tung att skriva eftersom den handlar om ondska, som det ju är att inte bry sig om andra. Det som gör att det var obehagligt att skriva, och förmodligen blir att läsa det också, är att jag tror alla har det i sig av olika grad. Skillnaden är att Kristian inte har några hämningar alls.
I romansviten finns en rad unga pojkar som framstår ganska osäkra. Geirs son som inte platsar i innebandylaget, Kathrines son, Lines bror och i viss mån Leo. Är det din upplevelse, att pojkar är ängsliga?
– Det skulle jag inte säga. Jag minns en massa poj
