Madeleine Walles Grundare av tidningennära
Tacksamhet verkar vara ett ämne som lyfts fram allt oftare. Och tack för det! Jag läser om det i intervjuer med både kända och okända personer. Jag ser det i tidningarnas personliga krönikor och hör människor jag möter prata om hur tacksamhet förändrat deras liv. Att de börjat bli uppmärksamma på allt de har och mer värdesätta det. Insikten har vaknat.
Det är förstås klokt att ge tacksamheten utrymme i våra liv. Helst varje dag. Kanske en stunds reflekterande morgon eller kväll. Det som jag själv försökt göra till en vana. Eller när som helst. Plötslig kan tacksamhetsbehovet pocka på. För det hjälper oss faktiskt att vända på situationer som skaver. Och det kan vara precis det som behövs för att göra en dag så mycket trevligare.
Jag blev tydligt påmind om det häromdagen, när jag sprang på löpbandet på gymmet och var ganska irriterad. För det var fel löpband. Eller ja, fel var det väl inte egentligen, men det var inte ”mitt” löpband. Det jag brukar ha. Det är nämligen det enda som registrerar steg, så därför vill jag gärna ha löpbandet längst ut till höger.
Men nu sprang en annan tjej där. Sedan typ 50 minuter tillbaka. Det var just det som irriterade mig, att hon ”parkerat” sig där utan minsta hänsyn till andra ...
Ja, jag vet. Det var riktigt låg nivå och jag erkänner mig som en looser. För det är ju det man blir. Man sneglar lite surt på den andra personen, samtidigt som irritationen växer inombords. Men hon på bandet har ingen aning om det så hon är lika nöjd och glad. Och i sin fulla rätt att vara kvar på löpbandet så länge hon har lust. Det vet man ju ...
