Psykologen:”hur kunde jag missa min dotters ätstörning?”

Vi är vana att se Anna Bennich i expertrollen. Den lugna, trygga som alltid har kloka, nyanserade svar på MåBra:s läsarsida, i tv-paneler, i ett flertal böcker. I nya boken Att försvinna sig får vi se henne från en annan sida. Det är en personlig och utlämnande berättelse om en mammas kamp för sin dotter, och en dotters kamp mot ätstörningsdemonen.

I boken varvas Annas och Signes dagboksanteckningar från sjukdomsåren. Tillsammans skapar de en berättelse som ger insikt och förståelse för bådas sidor. Men det är tydligt att de har upplevt många saker på helt olika sätt.

Anna vittnar om en nära, kärleksfull relation, utan prestationspress på något plan. Signe var ett väldigt ”lätt” barn. Ofta på bra humör, snäll, omtyckt av alla. Trygg och självklar, lätt för att sätta ord på sina känslor och funderingar.

Signe instämmer i bilden av en trygg och bra barndom. Men i tidiga tonår drog en diffus ångest igång i henne, som till en början var svår att förstå.

– Jag tror att det egentligen har ganska mycket att göra med just att jag ville vara ”lätt”. Det har alltid varit viktigt. När sedan prestationsångesten började komma, tror jag att jag helt enkelt behövde hantera det på något sätt. Just för att kunna fortsätta vara enkel. Det började med självskada, sedan spydde jag för första gången. Inte riktigt med någon avsikt att gå ner i vikt eller med mat- och kroppsfokus, utan bara som ett sätt att hantera mina starka känslor. Efter att jag hade gjort det några gånger så kom en sorts fixering vid mat.

Det var så Signe ”trillade” in på kalorier, och fastnade. I att räkna och planera och ta kontroll över någonting annat.

– Jag gjorde allt i min makt för att det inte skulle komma fram här hemma. Samtidigt ville jag på ett sätt att någon skulle märka och göra någonting.

DET FANNS FLERA anledningar till att varken familjen eller resten av omgivningen förstod hur det egentligen l�