KARIN HERSLOW
– Hur dom såg ut? Dom var små! Och fula!!
Min storebrors kortfattade recension av grabbarna i Rolling Stones var som att hälla en spann iskallt vatten över mig. Jag var femton, och Stones hade med ett brak suddat ut Beatles ur mina och kompisarnas medvetande. Då, i mitten av 60-talet var de lika underbara som ouppnåeliga. Vartenda korvöre man ägde gick till Bild-Journalen och små engelska idoltidningar som en väldigt bra skivaffär i stan saluförde. Smygrökandet krävde sin ekonomiska tribut, från att ha snattat en och annan cigg (bara en endaste gång från mellansystern, för hon hade räknat dem och jag åkte dit så det small) lade vi nu ihop till en dyr ask Benson & Hedges eftersom vi läst att det var sådana killarna rökte. Tyvärr var de så nikotinstarka att vi mådde duktigt illa. Vi hoppades att bandet snarast skulle byta till milda Salem med mintsmak.
Nu hade Stones emellertid intervjuats av piratkanalen Radio Syd ute på Öresund och kommit till Malmö. Och vem bodde utanför stan utan nån chans att åka in och leta efter dem om inte jag? Busspengarna hade ju gått åt till viktigare saker. Kärleken till Stones – särskilt Brian – glödde i hela mitt femtonåriga hjärta. Tänk att de gått inne i stan och andats samma avgaser som alla vi andra. O c h så fick just brorsan se dem i levande livet, han som inte brydde sig ens!
Min inte så lättimponeradebror hade nån dambekant från stan som han just skjutsat hem. På vägen tillbaka passerade han West End Club där jag och mina modskompisar brukade hänga, och fick stanna för rött ljus. Så där stod han och kollade in några typer på trottoaren och upptäckte att det var Rolling Stones. När det sen slog om till grönt körde han bara därifrån! Alla andra hade stannat till, men inte min egen bror. Varför gick han inte ut och bad om en autograf till mig åtminstone? Jag tyckte han var ett ärkenöt och att hans smak var sämre än dålig.
Det tog ytterligare ett år innan jag äntligen fick se Stones i levande livet, p�
