Av Ola Lagerström Foto: TT, privat
Hur står det till världens bästa Thomas?
– Jo, det är ganska bra. Jag sitter här med en kopp te. Ikväll ska jag fortsätta jobba i studion.
Med vad?
– En sommarsingel. Klassisk sommarlåt. ”Bästa sommaren”, ska singeln heta. Ikväll ska jag lägga stråkar.
1980 ägde din skivdebut rum. Sju år senare kom det stora genombrottet. ”Vem ska jag tro på?” hette plattan – och bums visste varenda kotte vem du var! Du var 24 år och möttes av både kärlek och hat, inte sant?
– Jo, så var det. Mottagandet var väldigt blandat. Man delade havet. Nu – många år senare – träffar jag ibland folk som säger: ”När jag gick i skolan blev jag nästan mobbad för att jag gillade dig, jag fick försvara dig inför mina klasskompisar”.
Hur kunde hatet mot dig ta sig i uttryck?
– Jag minns när vi gjorde folkparksturné efter ”Vem ska jag tro på?”. Till många städer, som vi kom till, slängdes det stenar upp på scenen. Vissa konserter fick vi avbryta. Polisen kom. Krigsrubriker. Vid ett tillfälle, när jag kom ut på scenen, kom det stora stenbumlingar mot mig. Om jag ska försöka skämta bort det här så var det då jag lärde mig att dansa, (skratt). Nu, när jag fått lite distans till det här, så kan jag faktiskt skratta åt det.
Hur såg familjebilden ut när du var liten?
– Förutom mina föräldrar har jag också storebror Marco och storasyster Camilla. När jag var tre, fyra år så var Camilla tolv, tretton. Hon började klippa på salong utan att hon hade någon utbildning, hon var bara fjorton, femton.
Camilla är frisör, hon hade bråttom ut i världen.
Vad hade du för instrument på pojkrummet?
– Ingenting, liksom. Jag grät mig till en elgitarr när jag var elva år. Jag hade sett en elgitarr i ett skyltfönster. 275 kronor. Begagnad. Den hade säkert kostat 2000 idag. ”Vi har inte råd”, sa mamma. Jag började gråta: ”Ni får ordna det här på något sätt”, sa jag. Till slut fick jag gitarren. Annars hade jag inte suttit här idag. Snacka om tårar av guld, (skratt).
Vad finns det att säga om din kära mor Sylvia – på den tiden du var en liten sparvunge?
– Hon var väldigt stöttande, men också lite orolig för mig. Pappa också. De ville att jag skulle skaffa mig en riktig utbildning. Det kan jag förstå. Jag förstod det in
