Efter att ha tagit över Hollywood är Bill Skarsgård tillbaka i Sverige. I vår spelar han landets mest legendariske gangster. Nu vill han vidare ner i sprickorna för att hitta ljuset.
Text: Tom Cehlin Magnusson Fotograf: Eric Broms Styling: Maria Montti
Bill Skarsgård hör röster i huvudet. Röster som uppmanar till brott, till och med. Men innan du slänger dig på telefonen för att meddela sjukvårdsupplysningen eller Stoppa Pressarna så verkar Bill själv ta det med ro. Det tycks till och med vara frivilligt.
Efter att ha levt med monsterprojektet om Clark Olofssons liv i flera år har Olofssons raspiga stämma för evigt ingraverat västgötska mönster i hans hjärna. Utöver att ha studerat Clark Olofssons röst under hela hans kriminella tid (det är ett bra tag, för den som undrar) så har Bill också lagom till den sista redigeringen uppfunnit sin egen variant av det han kallar Clark Olofssonska.
Bill Skarsgård sitter i en soffa på sitt kontor på Södermalm, pigg trots en tidig morgon med sin dotter.
”Berättarrösten är liksom en egen karaktär. Det är ett coolt, jazzigt soundtrack till serien, och när jag skulle läsa in det så blev det liksom …”, han knäpper med fingrarna.
”Det är en savvy Clark i en rökig bar med en cigarr och konjak som lite pretentiöst färgar berättelsen om sitt liv”, berättar han.
”Jag har inte sett hur det blev än, det är möjligt att jag måste göra om det där.”
När Bill Skarsgård skulle hitta Clarks röst så tog han och Jonas Åkerlund in extern hjälp.
”Jag och Jonas hade ett möte med Fredrik Lindström och spelade upp grejer för honom. Och han som språkvetare skrev en analys som jag fick av honom, han var så jäkla schyst.”
Vad kom ni fram till?
”Han har kvar en ton av västgötskan trots att han flyttade till Göteborg när han var sex år. I regel så ska man ändra sin accent om man flyttar i den åldern. Men att han inte gjorde det säger något om honom. Det finns en nyckel in till karaktären där. Själv hade man ändrat på det där första dagen i skolan. Men här är en jävel som gick i skolan på Hisingen och inte ändrade sin dialekt. Han körde sitt race redan som barn.”
Han verkar både imponerad och förundrad.
”Jag tycker att det är otroligt fascinerande med språk. Om du lyssnar på folk på 70-talet så pratar människor som var i tjugoårsåldern då på ett speciellt sätt”, säger han och börjar imitera en släpig södermalmska.
”Men de pratar ju inte så längre. Personers eget språk förändras under livets gång. De ändrar
