Paul Cézanne älskade naturen mer än människor – i alla fall förstod han den bättre. Vi dyker rakt in i den banbrytande konstnärens vackra sommarbukett där strukturen, färgerna och formerna är allt.
Av KARIN FAXÉN SPORRONG
Månadens verk
Det känns nästan som att falla huvudstupa rakt in i den, buketten. Eller är den på väg att sluka oss? Vita rosor, pioner, lejongap, blå, gula och vita blomster – en del så upplösta att de inte kan artbestämmas – flyter i rymden i magnifik skönhet. Vi kan inte se något rum. Allting är alldeles för nära. Ändå finns i målningen en rumslighet och ett djup. Den mästerlige franske målaren Paul Cézanne (1839–1906) leker nämligen med avstånd och motsatser i det här blomsterstillebenet från 1880. Han är inte vid den här tiden, och har aldrig varit, intresserad av att kopiera någon verklighet. Det kan andra göra. Och, det är det den nya uppfinningen kameran är till för.
Ljus – impressionisternas stora passion – är inte heller hans grej. Han ska konstruera former med hjälp av noggrant ditplacerade plan av färg. Han vill bygga en helhet. Kanske är han inte helt säker på vad han gör. Eller varför. Men han gör det. Blommorna är troligen plockade från hans egen trädgård, utanför ateljén i Provence. Men innehållet i bilden är av mindre vikt – allt är intressant som form och färg. Det centrala är strukturen, om det så är en frukt, en blomma, en människa eller ett landskap. En fru. Vardagssaker, sådant man har hemma.
Han var en konstens sensualist som passionerat älskade naturen. Kanske på bekostnad av allting annat. Så beskrevs Paul Cézanne av målaren Joseph Ravaisou, en av ganska få människor som förstod. Livet var överhuvudtaget komplicerat för den så otvetydigt store konstnären, särskilt vad det gällde relationer. Kanske började det när han som 21-åring gjor
