Ett utdrag ur boken Mer än uniformen
Februari. För många en av de värsta månaderna på året. Kallt, mörkt och ruggigt med stundtals kraftiga vindar som biter sig fast i en och kyler ända in i märgen.
Och det var kanske därför utropet den där kalla eftermiddagen lät lite extra märkligt när rösten från polisradion beordrade oss mot den norra delen av Lund med anledning av att flera uppringare gjort gällande att de sett en naken man komma gåendes på trottoaren i riktning in mot centrum.
Just ”nakenärende” är faktiskt, hur konstigt det än kanske låter, inte ett helt ovanligt ärende. Det är snarare något man som ingripande polis blir skickad på med jämna mellanrum. Och nästan uteslutande handlar det tragiskt nog om antingen psykisk ohälsa eller någon form av snedtändning i narkotikasammanhang. Men, det kan ibland även röra sig om något så oskyldigt som ett studentikost upptåg alternativt en svensexa som spårat ur.
Hur som helst, som vi brukar säga så ”låg vi rätt bra på det” rent geografiskt och vi körde in i det aktuella området bara några minuter efter det att utropet gått ut. Och nästan direkt såg vi mycket riktigt ryggtavlan på en man i bara mässingen längst ner på en gata i ett villakvarter. Vi tog sikte mot den bara ryggen och när vi var några meter bakom svängde jag ut i höjd med honom, öppnade bildörren och klev ut och gick fram till den nakna mannen. Jag stannade några meter från honom och påbörjade vår konversation.
”Hej, är du ute på en promenad?” blev det inledande frasen från min sida.
Och blixtsnabbt kom svaret: ”Men visst är jag det!”
”Jaha, så trevligt”, kontrade jag direkt. ”Men du är ju helt naken?”
”Men visst är jag det!” blev återigen svaret.
Mannen var, trots den märkliga beklädnaden, en riktigt trevlig person att prata med. Samtalet flöt på helt obekymrat, han pratade om allt mellan väder och vind till att ifrågasätta varför polisen bytt från svartvita dekaler på polisbilar till gult och blått.
Och under tiden började sakta den berömda klockan ringa i mitt huvud. Jag har haft med denna man att göra förut!
Men var?
När?
Och vad var det som hände då?
Det var till slut varken utseendet eller beteendet som löste knuten med var jag tidigare hade träffat honom. Istället var det just hans språkbruk, sättet han hela tiden använde de två orden ”men visst” på ett eller annat sätt i nästan varje mening som han yttrade. Klockan slog klart, och
