Johanna Karlsson har länge levt med en osäkerhet – var hon verkligen värd att älska? Genom fotbollen hittade hon tillbaka till självkänslan – och ett liv utan missbruk och kriminalitet. Nu stöttar hon andra att göra samma resa: skippa drogerna och lira boll!
Av Lina Norman och Annika Ortmark Lind Foto Cornelia Nordström
ohanna Karlsson minns första gången hon tog amfetamin. Hon kände ”shit, jag kommer aldrig sluta med detta”.
Hon skakar på huvudet.
– Jag mådde så bra. Jag tyckte inte att jag hade problem. Hade jag fått göra om allt så hade jag tagit hjälp mycket tidigare. Men i mitt medvetande fanns inte det alternativet då. Hon funderar och fortsätter:
– Jag inser nu hur många år som gått till att bara göra skit …
Som barn älskade hon idrott. Hon ägnade sig åt handboll och fotboll. Senare började hon på idrottsgymnasium och spelade handboll på elitnivå. Men när Johanna var 21 år avled hennes pappa i cancer. Då rasade allt.
– Pappa var den som stod mig allra närmast. Han var den som gick med mig till skolan när jag var liten, han var min fotbollstränare och den som stöttade mig i livet. Jag behövde mycket kärlek som barn. Han förstod det. När pappa dog tappade jag fotfästet … Jag kunde inte hantera sorgen, så jag flydde … in i missbruk och kriminalitet.
Johanna tystnar och tillägger:
– När man känner så mycket sorg … Man vill inte ta på det, man vill bara ignorera känslan.
Hon konstaterar att hennes minnen från åren som följde är suddiga, på grund av drogmissbruket.
– Jag har rökt cannabis i tio år och tagit allt möjligt annat. Jag försökte jobba ett tag, men jag klarade inte av ett vanligt liv. Efter att min pappa dog tog min ena syrra hans roll. Hon har alltid funnits där för mig.
Att hennes eget missbruk höll i sig så länge tror Johanna – som vid den tiden även hade en liten son som hon blivit mamma till som tjugoåring – berodde på att hon aldrig riktigt nådde botten.
– Jag har aldrig knarkat så att jag inte kunnat betala hyran. Jag såg inte mig själv som en tung missbrukare. Jag använde ju inte sprutor. Jag kunde hämta min son på dagis – ingen misstänkte att jag höll på med droger. Konsekvenserna blev aldrig för stora, inte förrän mot slutet.
Johanna tystnar e
