I de svenska kungliga familjerna har under seklernas gång alltid odlats ett stort kulturintresse. Ofta har kungligheterna själva varit aktiva som konstnärer, keramiker, kompositörer, författare, filmare och designer. Vi ska berätta om tio kungligheter som alla varit framstående på ett eller flera kulturområden. Vi börjar med drottning Kristina – en skicklig författare – aforismernas mästarinna.
AV: HERMAN LINDQVIST FOTO: TT
Ny serie med Herman Lindqvist! En författare av högsta klass
Drottning Kristina är mest känd för att hon abdikerade från tronen som drottning över stormakten Sverige, konverterade till katolicismen och slog sig ner i påvarnas Rom. Hon som var dotter till protestanternas störste hjältekung. Hela hennes barndom var färgad av Gustav II Adolf, mannen som gjorde Sverige till en stormakt, en ständigt närvarande legend och myt. Då hon var tjugoåtta år övergav hon plötsligt allt detta för ett helt annat liv. Hennes samtid såg henne som en förrädare som förrådde sitt fosterland, sin familj och arv, sin religion.
Vad samtiden ansåg struntade hon i. Hon hade andra och högre intressen. Kristina blev vår första regent som var en skicklig skribent, en skarp iakttagare med vass penna. Hon skrev över 1300 aforismer, över tusen brev och inledde flera försök till självbiografi varav en blev nästan färdig.
Hennes barndom var mycket dyster. Fadern stupade då hon ännu inte fyllt sex år, hennes mor Maria Eleonora av Brandenburg, hade dyrkat sin man och som änka föll hon in ett totalt mörker. Hon stängde in sig själv och den sexåriga dottern i det svartklädda sorgrummet på Nyköpingshus. Modern talade bara tyska med sin dotter och ju längre sorgen varade desto mer hatisk blev hon till Sverige och allt svenskt. I tre år levde Kristina i detta mörker. Men utanför rummet bemöttes hon av alla vuxna som Sveriges drottning, de neg och bugade för henne. Efteråt skrev hon: ”Jag var då ännu så barnslig att jag varken förstod min lycka eller olycka, men jag minns väl hur förtjust jag var att se alla dessa människor vid mina fötter och hur de ville kyssa min hand.” Hon skrev också ”Man fruktar och smickrar furstarna redan i vaggan. Människorna behandlar dem som små lejonungar, vilka alltid klösa om de också inte sönderslita folk.”
Hennes uppfostran var trots detta hård, hon agades ofta, men tydligt inte tillräckligt ofta för riksråden hotade med att tillsätta en strängare hovmästarinna. Kristina skolades som om hon
