Sverige är det enda land jag känner till där det utbryter en förvirrad diskussion i media varje år då nationaldagen ska firas. Bara i Sverige kan frågor ställas av typen: Varför ska vi fira? Vad ska vid fira? Hur ska man fira?
Ändå är Sverige ett av världens äldsta länder, ett av de mest framgångsrika, ett av de mest demokratiska. Är det inte värt att fira? Förklaringen till förvirringen är att svenska folket inte behövt kämpa för sin frihet och sin rätt att existera på långt över 200 år, vilket alla våra grannländer tvingats göra i modern tid. Norge firar friheten från den svenska unionen, upplöst 1905. Finland firar sin försvarade frihet och fallna hjältar i kriget mot Sovjet. Svenskarna lever lugnt vidare som om vi alltid funnits och aldrig varit hotade.
Besluten att fira den svenska flaggans dag den 6 juni kom år 1916 och 1983 blev den dagen officiellt även Sveriges nationaldag. Beslutet om flaggans dag och officiellt firande kom uppifrån, från de rika och mäktiga, samtidigt som den svenska demokratin sakta kämpades fram underifrån av folkets breda lager. Alltså kunde ”folket” bara se det officiella firandet som något som överklassen firade och som inte berörde det ”riktiga folket.”
Eftersom vi inte hade någon specifik segerdag att fira kändes den 6 juni som en konstig konstruktion. Den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till kung. Den 6 juni 1818 antogs en ny demokratisk författning som gällde ända till 1975. Alltså kan man se både 6 juni 1523 och 6 juni 1818 som dagar då det moderna Sverige grundlades.
Men dessa jubileum fick knappast folket att hurra. För majoriteten av Sveriges invånare var och är midsommarafton den svenskaste av årets alla dagar. Men då vill alla vara lediga och fira med fam
