Få bokhyllor har uppnått samma klassikerstatus som Stringhyllan. Upphovsmannen Nils Strinning kallade den oftast för ”hylljäveln” och kämpade hela livet med att skapa något som kunde mäta sig med den.
text HELENA NILSSON
UNDER 1950- OCH 1960-TALET syntes den i vart och vartannat hem, från små studentlyor i städerna till villor på landet. Man behövde inte vara designintresserad för att uppskatta de eleganta trådgavlarna och den flexibla designen. Dessutom var den ju så enkel att montera. Stringhyllans innovativa form tilltalade många och gjorde den till en av tidens bästsäljande möbler. Bokhyllan blev också Nils och Kajsa Strinnings stora genombrott som formgivare.
Nisse, som han kallades, och Kajsa möttes när de båda studerade arkitektur på KTH och de var snart både samarbetspartners och äkta makar. Inför en skoluppgift började Nils skissa på ett diskställ av järntråd. I slutet av 1940-talet lanserades det av Elfa, som också blev namnet på diskstället, och järntråden hade då fått ett plastöverdrag för att inte rosta. Diskstället blev Elfas första storsäljare och Nils Strinning fortsatte utveckla nya trådmöbler, bland annat en liten hylla med gavlar av järntråd. Idén ska han ha fått hemma i badrummet, eller enligt honom själv ”i ett mycket hemligt litet rum, där man gärna vill vara ensam och filosofera”. Kajsa ska inte ha varit helt såld på hyllan men hjälpte till att utveckla och förfina den. När Bonniers Folkbibliotek och Svenska Slöjdföreningen utlyste en designtävling för att hitta nästa folkbokhylla insåg paret Strinning att de hade ett perfekt bidrag.
Bonniers Folkbibliotek ville hitta en praktisk förvaringslösning för svenskarnas växande boksamlingar. De tävlande fick flera regler att förhålla sig till. Hyllan skulle kunna rymma åtminstone två meter böcker, levereras i platta paket, vara prisvärd och enkel att montera. Flera hundra tävlingsbidrag lämnades in, men Nils och Kajsa Strinnings stod ut från mängden. De hade utvecklat Nils hylla till enkel konstruktion med plastöverdragna ståltrådsgavlar på vilka de fanerade hyllplanen vilade. Hyllan uppfyllde alla kriterier, och kunde dessutom byggas ut i takt med att boksamlingen växte. Den vägghängda hyllan fick ta emot förstapriset och sattes snart i produktion under namnet BFB-hyllan, en förkortning av Bonniers Folkbibliotek. Några år senare var den mer känd som
