– Va, är det Formel 1 i helgen? Sommaren i Bournemouth gick i racingens tecken. I slutet av juni hade jag liftat till Silverstone och Tourist Trophy och tre veckor senare var det dags för Formel 1 på Brands Hatch…
Text: Robert Petersson Foto: Robert Petersson / Geoff Goddard (detta uppslag)
Resetipsen utgick bara från London så det blev tåg dit och sen buss ända fram. Redan på avstånd överröstade de ylande Matra V12:orna de klart mer dova DFV-maskinerna och de mer sjungande Ferrari-tolvorna.
Träningen gick mot sitt slut och jag tappade fullständigt all vett och sans när jag kom in och drabbades av mitt 17-åriga livs första Grand Prix. Äta? Det har jag inte tid med. Och jag hade inte råd med läktarbiljett men för knappt ett pund extra kom jag in i paddocken och nära mina hjältar.
Ronnie Peterson såg lite vilsen ut där han smög runt i det trånga utrymme Antique Automobiles-teamet fått till sin March 701, Ford Transit och öppna släp. Och i BRM:s tält kollade den cowboyboots-försedde kanadensaren George Eaton frustrerat in hur mekarna bytte motor i hans P153. Igen. Ken Tyrrell försökte lugna en upprörd Jackie Stewart som svor över hur hans March hade problem med bakvagnen över alla ojämnheter. Att Tyrrell var så cool berodde säkert på att han hade ett ess i rockärmen, Tyrrells första ”egna” bil som skulle debutera med en pole position ett par månader senare.
Så småningom lade sig lugnet och vad göra? Listig som jag var (trodde jag) tänkte jag stanna kvar inne i paddocken över natten för att spara in det dyrare inträdet på racedagen.
Jag hade med en filt i ryggan och hittade en avskild vrå där jag kunde vara ostörd. Problemet var bara att det blev kallt – och att de ölhävande mekarna gärna tömde sina blåsor i närheten… Jag vaknade tidigt, väckt av en ekande tom mage. Den enda korv jag till sist hittat kvällen innan höll inte hungern borta. Men inget var öppet! Jag hade inte fattat att inget hände före 10.00. Suck.
Och F1-racet startade inte förrän 14.30! Visst, supportracen var väl kul, men… I paraden innan allvaret började satt Ronnie uppflugen på bakpartiet till en Jaguar C-type körd av ingen mindre än ”Lofty” England, Jaguars legendariske stallchef.
Jag funderade på var man kunde se racet bäst? Det var för jobbigt att gå runt den 4,2 kilometer långa banan så jag fastnade i området ”Druids” och ”Graham Hill Bend”.
