Christers Krönika
Eller inte kört kunde jag lägga till, när jag ändå håller på. De är många, oändligt besvärande många. Min första vagn var en fin Taunus GXL Coupé som jag valde framför en vit härlig Granada Coupé. Det började således bra, nåja. Den gick gott, automaten passade V6:an perfekt. Nästa vagn skulle bli lite mer sportig. Jag sneglade på en ganska okej röd XJ6. Samtidigt, fröet till min nyväckta italienska fäbless började gro. Det blev en rostfri X1/9, för lite mer pengar. Mitt något slumrande intresse och genuina respekt för vagnar från ön har sedan dess aldrig djupare utforskats. Således har jag inte ägt en Jaguar eller Morgan, än mindre kört dem trots att grannen har en trevlig +4. Lugn, det blir värre.
Franska vagnar ska vi inte tala om förutom den trevliga Peugot 308:an med helskinn när familjen blev större. Men i stort är och förblir det vid det här laget ett oändligt outforskat område. Synd på den trevliga R5 Turbo och futuristiska Alpine A110. Bugatti ska vi inte ens nämna.
Jänkebilar, nja jag var mer där som nyväckt tonåring, tänker jag, när glitter och krom lockade. AC Cobra förstås, en klassisk Corvette kanske. Men det har aldrig riktigt tänt där –ännu ska sägas. Senare blev jag ju ändå lite smått förtjust i Ford Galaxie, eller klassikern Pontiac GTO.
Tyskland, det närmaste jag kommer landet är den första bilen, Taunusen. Hit räknas inte moderna BMW och Mercedes som varit mina rena transportörer. Nej in med en klassisk M3 som det aldrig blev när de var att räkna med. Eller varför inte den 2002 Turbo som aldrig skaffades, förvisso en dyrbil utom räckhåll redan då. Men 911 då,
