Solid underhållning – både för gameroch sci-fi-fansen

FALLOUT, SÄSONG 1

Kommer du ihåg Hunters, där Al Pacino & Co gjorde absurd komedi av (överlevande) judars nazistiska kamp? Serien utspelade sig i nutid, med tillbakablickar till efterkrigstiden.

Det är ett liknande grepp Jonathan Nolan och Lisa Joy (Westworld) försöker sig på med denna post-atomiska apokalyps, baserad på spelet Fallout.

TV-spelet släpptes på marknaden redan 1997 och Hollywoodmoguler har i många år kretsat kring idén om en film eller serie baserad på rollspelet. Tydligen har huvudmannen bakom Fallout, Todd Howard, haft möten med filmbolag sedan 2008!

Lyckligtvis valde Howard, och Prime Video, att satsa på skaparna av sci-fi-serien Westworld för att omvandla spelet till serie. Och efter att ha tillbringat drygt åtta timmar i denna fascinerande, dystopiska värld kan vi dra slutsatsen att de för det mesta har lyckats bra.

Serien kan inte undgå jämförelsen med en annan spel-till-serie serie, The Last of Us, som också utspelar sig i en postapokalyptisk värld, där zombies har tagit över det som finns kvar av samhället, och två huvudpersoner ger sig ut på en resa in i det farliga, osäkra. Många likheter här med Fallout, men serierna är också väldigt olika.

Vi förflyttas omedelbart till en idyllisk stämning i mitten av 1950-talet, i en pastellfärgad, sorglös miljö i kullarna som omger LA. En förmögen familj firar barnfödelsedag och har av den anledningen anlitat en välkänd skådespelare från Drömmarnas stad för att underhålla barn och gäster i sin cowboydräkt.

I Bruce Springsteens episka låt ”Western Stars” möter vi den fallna cowboyskådespelaren som nu livnär sig på TV-reklam och PR-uppdrag. Möt Cooper Howard (Walton Goggins), en inkarnation av The Boss karaktär. Han kör runt i sin coola sportbil, dyker upp (något motvilligt) på fruns societetsfester och dyker upp i studion då och då för att leverera några oneliners i en simpel reklamfilm.

Sedan inträffar apokalypsen, plötsligt!, i form av ett regn av atombomber över USA och resten av världen. Därefter hoppar vi cirka 230 år fram i tiden, och möter ett (tydligen) lika idylliskt samhälle, där familjen MacLean dansar sig igenom solnedgången i det pittoreska majsfältet i något som är misstänkt likt Nebraska. Det är bara det att, som Jim Carrey i The Truman Show, lever hela samhället inuti en artificie