Joel Ågren Chefredaktör, King Magazine
En av fördelarna med att jobba med formstark livsstilsjournalistik är att man ibland tillåts glänta på dörren till en lyx och flärd-tillvaro som de flesta av oss (inklusive undertecknad) bara kan dagdrömma om. Den senaste månaden har jag haft förmånen att bli inbjuden till några av norra Europas bästa restauranger – från en ginstinn cocktailkväll på trestjärniga Restaurang Frantzén till en finstämd avsmakningsmeny på Mathias Dahlgrens lyxkrog Seafood Gastro, via en fotoförbudsbelagd provsmakning av Gustav Leonhardts prisvinnande Bocuse d’Or-bidrag och en moderiktig presslunch på Tommy Myllymäkis tvåstjärniga Djurgårdskrog Aira. Välkomna verklighetsflykter i en småbarnshektisk vardag som annars mest kretsar kring vad jag lyckas lura i mina två näringskritiska söner till middag (det slutar oftast med pannkakor och falukorv).
Ryktet om den svenska finkrogens död är av allt att döma betydligt överdriven, men det finns uppenbara orosmoln på himlen. När den danske stjärnkocken René Redzepi i ett uppmärksammat uttalande i fjol konstaterade att han inte längre kunde driva vidare trestjärniga Noma på ett ekonomiskt och socialt hållbart sätt satte han fingret på en problematik som många stjärnkockar nog kan relatera till. Om inte ens världens bästa restaurang kan få ekonomin att gå ihop, vem ska då kunna göra det? Det senaste året har en rad svenska stjärnkrogar – däribland Gastrologik, Agrikultur och Oaxen – kastat in kökshandduken. I samma veva förlorade Stockholm nästan en tredjedel av sina stjärnor inom loppet av några månader. Av stjärnkrögarna själva att döma så är det varken pandemin eller en skenande lågkonjunktur som är orsaken till beslutet att bomma igen. Tillåter man sig att generalisera verkar beslutet snarare grunda sig i tuffa arbetsförhållanden och prior
