KARIN HERSLOW
Okej, så här är det: Jag köpte mig ett pussel. Motivet är en antikaffär och det är på 500 bitar. En helt fantastisk bild med fantasieggande prylar, och när jag väl bestämde mig för att det var dags var jag taggad till max. Av med plasten runt kartongen och av med locket! Ljuset föll precis rätt över bordet och med ett hav av bitar framför mig började jag först plocka ihop de som var raka på ena sidan, och fick snyggt ihop ramen. Myllret av udda och fina och knäppa varor i affären gjorde det till ett stort nöje att fortsätta lägga.
Jag kan bli ganska besatt när jag väl börjat på ett pussel så det är tur att man är pensionär och kan hänga över det länge, länge. Det innebär dock inte att man helt saknar grejor att göra, så pusselprocessen spred ut sig över några dagar. När jag till sist satt med bara knepiga bitar där markiser, blomsterdekorationer och målade glasfönster nästan gjorde mig vindögd, upptäckte jag att det saknades en bit mitt i bråten i butiksfönstret. Men, som jag sa till mig själv, så är det omöjligt att ett oöppnat pussel skulle sakna en av bitarna. Den kommer fram till sist.
Dessvärre gjorde den inte det. Jag vägrar fortfarande att tro att nån i pusselfabriken gjort ett misstag. Sånt händer bara inte. Det skulle vara en sån katastrof för affärerna att företaget förstås har extrema kontroller av varje vara. Alltså måste det vara jag själv som på nåt sätt lyckats få bit nummer 500 att försvinna. Att vända upp och ner på hemmet ledde bara till vantrivsel och dammoln, medan biten fortsatte lysa med sin frånvaro.
Ett ofullständigt pussel är som en bautasten i skon på långvandring, helt omöjligt att bortse från. Man kan beundra fullträffen i uttrycket ”att få livspusslet att gå ihop”. För så är det ju, livet, att det fattas olika bitar ibland, och ibland har man alla bitar men de passar inte ihop. Det måste vara fler än jag som nuddat vid tanken att hämta en hammare och klippa till när jag sutt
