Telma kastade en blick upp mot terrassen där Paul satt och såg ut över vattnet. Skulle hon berätta för Jeremy hur allt hängde ihop? Nej, det var inte rätta tillfället. Inte förrän hon visste hur det skulle gå med henne och Paul. Jeremy måste helt enkelt lita på henne.
Roman av Kirsten Winther Illustration: Asbjørn Tønnesen
Sanning och konsekven
Telma stirrade mållös på mannen som måste vara hennes far. Han drog nervöst handen genom håret och mönstrade henne.
– Bon soir. Jag ber om ursäkt för att jag tränger mig på såhär. Mitt namn är Paul Couronne och jag råkade se er på torget igår kväll. Ni var i sällskap med Jeremy Wilkins. Ni är väldigt lik någon jag kände för länge sedan. Ett ögonblick trodde jag rentav att det var hon, men naturligtvis kan åldern inte stämma.
Han stod kvar på yttertrappan och närmast snubblade över orden.
– Ni måste veta vem hon är. Charlotte Skog? Är hon här?
Telma gjorde en gest mot korgstolarna framför huset.
– Ska vi sätta oss ner?
Hon räckte honom ett par dynor och gick in för att sätta på tevatten. Hennes händer darrade och när hon lyfte upp brickan slog det henne att Paul säkert inte visste att Charlotte var död. I gengäld visste hon själv en hel del om honom. I ett slag blev hon pinsamt medveten om alla intima detaljer som hennes mor hade anförtrott sin dagbok.
Ute var det nästan mörkt och Paul hade tänt lyktan på trädgårdsbordet. Hennes mobil ringde samtidigt som hon ställde ner brickan. Det var Jeremy. Telma kopplade bort samtalet med ett meddelande om att hon skulle ringa senare. Sedan satte hon mobilen på ljudlöst och betraktade Paul. Han log prövande.
– Jeremy ville kanske förvarna er om att jag var på väg?
– Var det Jeremy som berättade var jag bor?
Paul Couronne nickade.
– Han har gjort en del jobb åt mig. Han är en skicklig hantverkare.
Han studerade Telmas ansikte och tonfallet var förändrat när han sa:
– Du måste vara Charlottes dotter.
– Ja, svarade hon.
– Hur gammal är du? frågade han hest, utan att tyckas märka att han spontant hade övergått till att dua henne.
– Jag fyllde 28 år 1 mars.
Han nickade och slöt ögonen. Ljuset från gatlyktan reflekterades i en tår på hans kind innan han strök bort den.
– Så du är min dotter? Hur kunde hon göra det?
Hans röst skorrade av förtvivlan.
– Göra vad? Att hon valde att behålla mig, menar du?
– Nej, självklart inte! Att hon valde att i
