”sofie och jag är telepatiska med varandra”

Thomas Di Levaoch hustrun kommunicerar utan ord:

Hur står det till världens bästa Thomas?

– Jo, det är ganska bra. Jag sitter här med en kopp te. Ikväll ska jag fortsätta jobba i studion.

Med vad?

– En sommarsingel. Klassisk sommarlåt. ”Bästa sommaren”, ska singeln heta. Ikväll ska jag lägga stråkar.

1980 ägde din skivdebut rum. Sju år senare kom det stora genombrottet. ”Vem ska jag tro på?” hette plattan – och bums visste varenda kotte vem du var! Du var 24 år och möttes av både kärlek och hat, inte sant?

– Jo, så var det. Mottagandet var väldigt blandat. Man delade havet. Nu – många år senare – träffar jag ibland folk som säger: ”När jag gick i skolan blev jag nästan mobbad för att jag gillade dig, jag fick försvara dig inför mina klasskompisar”.

Hur kunde hatet mot dig ta sig i uttryck?

– Jag minns när vi gjorde folkparksturné efter ”Vem ska jag tro på?”. Till många städer, som vi kom till, slängdes det stenar upp på scenen. Vissa konserter fick vi avbryta. Polisen kom. Krigsrubriker. Vid ett tillfälle, när jag kom ut på scenen, kom det stora stenbumlingar mot mig. Om jag ska försöka skämta bort det här så var det då jag lärde mig att dansa, (skratt). Nu, när jag fått lite distans till det här, så kan jag faktiskt skratta åt det.

Skrämmande ändå att mänsklig-heten kan vara så här pass mörk, eller hur?

– Jo, men jag tror man ska akta sig för att demonisera. Vi är snabba på att göra det. Man måste tänka på att människor är människor. Om man ska kunna bygga broar så måste man påminna sig om att alla människor har sina öden. Man måste fråga: ”Hur blev det så här?” Man måste våga lyfta på stenarna, annars kommer vi inte vidare som mänsklighet. Jag tror att alla har möjlighet att göra något bra. Sedan att alla i första hand inte väljer det, det är tragiskt och tråkigt och en tragedi för mänskligheten. Jag tror inte att vägen framåt är att vi liksom bara ska banna varandra. Det betyder inte att jag tycker att vi inte måste ha en lagbok. Vi kan in