Fylld av onda aningar slet Louise bort det skyddande papperet. Mållöst stirrade hon sedan på signaturen i nedre högerhörnet. Där stod: ”H. Matisse.” Med skälvande händer ställde hon ifrån sig tavlan på golvet och tog sig för pannan.
Roman av Lea Madsen Illustration: Peter Michael Ard
AVSNITT 3 AV 4
Louise stod kvar och darrade i hela kroppen när de två männen körde iväg. Jakobs bröstkorg höjdes och sänktes medan han stirrade på henne med ett vilt uttryck i ögonen.
– Vad hände? Vilka var de där männen? flämtade han.
Hon skakade på huvudet och kämpade för att återfå självbehärskningen.
– Ingen aning. De måste ha följt efter mig från Holland. Jag måste genast försöka få tag i Anya.
– Anya? Är hon också insyltad? Jag vet inte vad ni håller på med, men jag anser att man bör gå till polisen om man blir hotad på det här sättet. Själv vill jag inte bli indragen. Jag har en dotter att ta hand om.
– Jag förstår, men …
– Det finns inga ”men”. Och vi två ska inte träffas mer.
Jakob vände på klacken och gick. Hon följde honom med blicken och fick lust att skynda efter honom för att säga att hon inte var inblandad – men han hade ju precis sett att hon faktiskt var det.
Hon kunde inte begripa hur skurkarna kunnat spåra henne så lätt. Hade de verkligen följt efter henne från Holland? Och hade de i så fall också sett henne placera målningen i Anyas förråd? Hon såg sig om över axeln gång på gång medan hon småsprang hela vägen hem. Mannen som hotat henne hade påstått att de visste precis var hon bodde. Hon slank in genom sin port och tog trapporna i långa kliv, upp till tryggheten i lägenheten på andra våningen där hon låste dörren ordentligt bakom sig.
Det var en klassisk tvårummare med ett pyttelitet badrum och ett minimalt kök, men den hade fungerat som hennes hem mellan alla resor hon företagit med Anya. Utan att egentligen ha räknat bedömde Louise att de måste ha befunnit sig på resande fot cirka två hundra dagar om året, tills Anya träffade Nicolas. Nu var allt annorlunda och de arbetade inte längre tillsammans. Det fanns en gräns för vad Louise var beredd att göra för sin väninna och den gränsen var nådd i kväll.
Hon ringde till Anya från den fasta telefonen i lägenheten men fick inget var, så istället förklarade vad som hänt i ett sms. Och tillade att 12-timmarsfristen hade låtit mycket övertygande. Sedan gick hon och lade sig men hade svårt att
