Läsarnas egna berättelser från livet är några av Söndags mest älskade inslag. Här publicerar vi ett urval av de mest populära genom åren.
TEMA: EKONOMISKA KALLDUSCHAR
Att vi skulle skilja oss fanns inte på världskartan för mig. Jag hade trott att vi skulle leva ihop livet ut. Så blev det inte. Efter 17 år ville min man skiljas. Han hade inte träffat någon ny, sa han. Men han älskade inte mig längre. Det kom som en chock, även om jag i flera år känt att han ville ha mer och mer egen tid. Hittade han på något var det alltid med kompisarna. Även om jag märkte det, tänkte jag att han hade behov av det. Jag såg inte varningssignalerna.
Bara någon veckaefter beskedet hade vi bestämt oss för att sälja huset. Det kändes helt overkligt. Jag hade inte råd att bo kvar och han ville flytta till lägenhet. Trädgård var ingenting för min blivande exman. Det var det för mig.
Hur fasen skulle jag ha råd med det? Jag började få panik. Först nu insåg jag hur dum jag varit under alla år. Jag hade betalat alla löpande räkningar för att min man skulle lägga undan pengar till semesterresor och husrenoveringar. Han tjänade dubbelt så mycket som jag och förde säkert över en del till vårt gemensamma. Men han hade också sett till att ha ett eget sparande, medan jag inte hade lagt undan en spänn.
På något sätt hade jag tyckt att det inte var mer än rätt. Nu kändes det helt absurt. Hela min lön hade gått till våra tre barns kläder, mat, hygienprodukter, terminsavgifter och annat. Själv köpte jag kläder på rea, medan han åkte på ett par golfresor med killkompisarna varje år.
Det slog mig vilken mes jag hade varit. Att det inte lönade sig att vara snäll blev helt uppenbart för mig.
När vi skulle sälja huset blev det också uppenbart hur höga lån vi hade haft. Det hade jag inte heller haft koll på. När jag fick min del efter husförsäljningen var den betydligt mindre pengar än vad jag hade räknat med. Exmaken fick snabbt tag i en lyxig lägenhet, medan jag fick flytta in hos mina föräldrar under en period. Det var ingen höjdare, men barnen, som var tonåringar, klagade faktiskt inte. Jag tror att de tyckte synd om mig.
Nu var jag tacksam över mitt fasta jobb som sjuksköterska. Jag började titta på små hus i m
