ELLE Decorations Katarina Matsson har köpt ett nytt radhus. Men varför frågar alla om hon ska flytta till större?
VI SKA FLYTTA. Från vårt nuvarande radhus till det nya är det ganska exakt hundra steg, jag vet för jag har räknat dem.
– Ska ni flytta till större? frågar folk. Som om det vore det enda rimliga.
– Nej, vi downsizar, svarar jag. Och tränar på att få meningen att rinna nonchalant över tungan. Självklar, som om den vore det enda rimliga.
Downsizing är inget för kallprataren, det är ett ord som rymmer en berättelse, som gläntar på dörren mellan personligt och privat tills det blir nästan obekvämt. Ett ord som vittnar om genomtänkta beslut (starta eget) och ogenomtänkta (köpa ett skruttigt missionshus), om skam och skuld och drömmar som i mötet med verkligheten inte riktigt blev som de var tänkta.
Eller, var det egentligen precis det de blev?
Ibland känns det som att historien bara går att få syn på i backspegeln, att kapitlen om mitt liv skriver sig först i efterhand.
När jag var liten pratade vi aldrig om pengar. Kanske är det därför jag själv helst låtsas som att de inte spelar så stor roll. Tills de en dag plötsligt gjorde det.
Räntan tog allt större tuggor från bankkontot och varje bortvald utelunch, resplan, eller, för all del, tomat, satte strålkastarljuset på min egen roll i det makroekonomiska spelet.
Vi var rika på fastigheter, men det räcker inte långt när barnens gummistövlar läcker.
Så vi vägde alternativen. Min nystartade designstudio Matsson Marnell i en vågskål, @roslagshuset i en annan, barnens liv såsom de känner det i en tredje. Började titta på lägenheter, frågade runt om skolor. Lekte med tanken på att flytta till Roslagen på heltid, ställde in
