En dålig dag känner fängelseprästen Hanna Backman att hon jobbar med huggormar. Men hon är aldrig rädd och hon känner alltid hopp, trots att hon i sitt ämbete möter landets farligaste brottslingar.
AV: MARIA ZAITZEWSKY RUNDGREN FOTO: MARIA ZAITZEWSKY RUNDGREN, TT
Hanna om våra farligaste brottslingar
När fängelseprästen Hanna Backman kliver in på högsäkerhetsanstalten Hall utanför Södertälje är det med rak rygg och stor ödmjukhet. Hon bär ett larm för säkerhets skull, men är aldrig rädd. Hennes främsta skydd är prästämbetet.
På Hall sitter landets farligaste brottslingar inne för mord och annan grov kriminalitet. Det samlade våldskapitalet är stort i de allmänna utrymmena där Hanna brukar börja sin arbetsdag med att småprata och etablera kontakt med klienterna.
Hon upplever att stämningen på anstalten för det mesta är god, trots att den avskalade miljön kan kännas som en blandning av ”psyket och en militäranläggning”.
– Jag går in och presenterar mig. Min hållning är rak och ärlig. Jag är där i min roll som präst och möts med respekt. Det är ganska lite ”spel” från klienterna, men ibland utmanar de mig med någon provocerande fråga för att se om jag står pall. Det gör jag, säger Hanna med ett leende.
Hon beskriver sig själv som grundad och trygg som människa och i sin prästroll. Men hon har inte råd att vara mjuk, kvinnlig och trevlig. Inne på anstalten är det raka puckar och tydlighet som gäller. Många av de intagna nosar sig till andras svaga punkter. Då är de genast där och hugger.
– Jag är hellre konstig än trevlig. Med våldet ständigt närvarande under ytan måste man ha stora marginaler. Det går inte att bli ”kompis” med de intagna, det blir lätt ett sluttande plan, säger hon med eftertryck.
– Mitt mål är att våga stå jättenära och stå kvar.
Fördel att vara kvinna
Hanna är nätt i kroppen och har ett mjukt utseende; det är svårt att föreställa sig henne stå upp mot en hundra kilo tatuerad, tungt kriminell man. Ändå gör hon det utan att vika undan med blicken eller visa rädsla.
Hon tror själv att hon har en fördel av att vara kvinna. Hon utgör inget hot och är med sitt finska ursprung i ett slags utanförskap som de intagna kan känna igen.
– Jag tycker att det är roligt att jobba med min aggressivitet, att ta i kraftfullt när det behövs, säger hon glatt på sin sjungande finlandssvensk
