Del 10 av 10 vågorna rasar in över däck fiskarens dottrar

Det var oktober 1992. En mängd tankar for genom Susannes huvud, precis som när ett nät öppnas och den blanka, blöta fisken glider in i lasten. Med en trål i propellern hade de inte längre möjlighet att styra båten här ute på Nordsjön.

Vädret blev stadigt sämre och nu skvallrade instrumenten om att den styva kulingen inte avtog. Lasten var mer än halvfull och det var hon som skeppare som hade plikten och befogenhet att fatta besluten. Plötsligt såg hon Bo framför sig. Han ska ha varit skeppare på en av de två stålkuttrarna från Hovstrand som legat farligt nära dem, men som nu åter befann sig lite på avstånd.

Var det med flit som den ena av de två kuttrarna hade kastat sin trål under dem, så den hade trasslat in sig i propellen? En trål var dyr. Var Bo så fast besluten att hämnas att han skulle ta till sådana medel?

– Skepparn, vad gör vi? ropade Holger där han stod och höll sig i den öppna dörren.

Vinden slet i hans oljekläder, och vågorna sköljde oavbrutet över däck.

– Vi driver fritt nu, så det finns inget annat att göra än att larma kustbevakningen, sa Susanne bestämt. De behöver bogsera oss till närmaste hamn där vi kan repareras.

En kraftig våg träffade kuttern från sidan, och Susanne slungades tillbaka in i styrhytten och slog i ryggen, men kämpade sig tillbaka till instrumenten. En blandning av lättnad och ilska fyllde henne när hon via radio kom i kontakt med kustbevakningen i Lerwick på Shetlandsöarna och informerade dem om deras position.

– Tar du in vatten? frågade de.

– Inte än, svarade hon.

– Räddningsbåten åker om bara ett par minuter.

Hol