Romeo & Julia
Felicia stack ner de stickiga plantorna i jorden. Grenarna stretade åt alla håll och hon tänkte att det var precis så det kändes mellan henne och Sebbe. Som om de var på väg i olika riktningar. Eller ville de fortfarande samma sak? Hon var inte så säker på det längre …
AV: ELLINORE SVENSSON ILL: SHUTTERSTOCK/TT
NOVELL
Felicia såg sig omkring i den frodiga grönskan. Det fanns ingen trädgård som liknade farmor Birgittas. Hennes farmor var tokig i allt som växte och hennes trädgård var ett sammelsurium av alla slags plantor. En av varje sort. Här fanns ingen plan eller ens en tanke på slutresultatet. Växterna hamnade där det fanns en liten lucka, och det var mindre viktigt om de passade ihop med sina grannar, eller om de faktiskt var anpassade för läget.
Farmor bara valde vad som kändes rätt och vackert just då, och sedan planterade hon det där det passade henne, och det som överlevde, det överlevde. Av någon anledning lyckades många av plantorna faktiskt frodas, trots att de inte alls fått de förhållanden och den omsorg som de enligt handböckerna ville ha. Farmor brukade säga att de trivdes så bra för att hon gick runt i trädgården och sjöng för dem.
– De uppskattar väl min skönsång förstås! Vem skulle inte bli glad och växa lite till om man fick höra på glada visor hela dagarna!
Felicia önskade att hon själv hade känt sig upplagd för att gå runt och sjunga. Men nu var det nog det sista hon kände för. Det var så struligt där hemma, det var som om hon och Sebastian bara gick förbi varandra. De bråkade inte, men det var inte heller bra. De var mest tysta eller pratade om vardagens trista rutiner. Det var tråkigt, och liknade verkligen inte det förhållande som de en gång haft.
Eller var det bara hon som kände så? Han kanske tyckte att det var skönt när allt bara gick på i vanliga spår, utan några jobbiga eller omvälvande förändringar? Men det var just det som Felicia saknade, någon förändring, och gärna förbättring. Hon grubblade på om det kanske måste skakas om och bli lite jobbigt och obekvämt ett tag, för att de sedan skulle kunna bli lyckligare ihop. Hon suckade, hur skulle hon kunna få Sebbe att förstå det resonemanget, när hon knappt kunde få någon ordning bland sina egna tankar?
Hon tog tagi spaden som farmor ställt fram, den var tung och klumpig men välanvänd. Bladet var allt annat än vasst, och när Felicia försökte sätta den i marken kändes det som att den bara slog tillbaka mot hennes h
