Efter flera års försök accepterade vi faktumet att vi inte skulle få några barn. Men sent i livet kom ett samtal som gav oss oväntad lycka.
Jag och Bengt har haft ett underbart äktenskap. Vi har haft många, lyckliga och innehållsrika år tillsammans. Att vi inte fick några barn var en sorg som vi tvingades bearbeta i många faser och över lång tid.
Att det bara var vi två gav oss dock mycket tid för varandra och förmåga att vara spontana. Vi reste en hel del och fick se mycket tillsammans, och visst kan vi uppskatta det positiva i det. Om vi fått välja hade vi dock gärna bytt detta mot barn och familjeliv. Nu blev det inte så, men ibland kommer livet med oväntade överraskningar.
När vi träffades var jag 30 och Bengt 35. Jag hade precis bytt jobb till min andra arbetsplats efter utbildningen i ekonomi, och han jobbade på en annan avdelning på företaget. Året innan hade han blivit avdelningschef. Efter en tid hände det allt som oftast att vi åt lunch vid samma bord, och vi upptäckte att vi kom väldigt bra överens. Vi hade lätt för att prata med varandra och tiden gick fort när vi diskuterade.
Eftersom vi jobbade på samma arbetsplats var vi dock försiktiga med att ta detta vidare, men efter ett halvår gick det inte längre att förneka hur intresserade vi var av varandra. Han bjöd ut mig på middag och det blev ett flertal sådana under de närmaste veckorna.
Vi började anpassa våra arbetsscheman efter varandras så att vi kunde äta lunch tillsammans och göra sällskap från jobbet. På helgerna tillbringade vi alltmer tid ihop. Jag tog hellre en promenad med Bengt än gick på den glammigaste tillställning. Våra känslor fick en chans att växa sig starka i lugn och ro, och när vi tog steget till något mer hade det gått nästan en månad sedan den där första middagen. Ingen av oss tvivlade på att det som vuxit fram mellan oss skulle leda till något långvarigt och seriöst.
Ett år senare gifte vi oss. Planer på att bilda familj fanns där redan från första början, men vi var överens om att vänta lite. Våra karriärer var inne i en period där vi kände att vi utvecklades mycket och ville kunna satsa fullt ut. När barnen kom ville jag fokusera på familjelivet och vara mammaledig så länge som möjligt.
Jag minns hur exalterade vi var när vi började försöka få de där barnen som vi längtade efter. Vi kändes oss så redo för nästa kapitel i livet och hade räknat med att det skulle ske gansk
