Här satt hon nu. På färjan från fastlandet ut till ön där hon tillbringat alla somrar tills hon fyllt 17 år. Oron kröp i kroppen. En helg med Liselotte, hur skulle det gå?
Katarina satt på båten ut till Sotinge. Igen. Tjugo år sedan sist men när hon såg skärgårdsöarna med sina grå klipphällar och låga tallar var det som att möta en gammal kompis. Oron kröp ändå i kroppen. En helg med Liselotte, hur skulle det gå?
När Katarina sprang ihop med Liselotte i kassan på Ikea hade det skett med en smäll. Hon hade varit stressad och rusat gången fram med sin vagn. En kvinna kom från ett annat håll och Katarina hade inte hunnit stanna.
– Aj!
– Oj ursäkta, det var inte meningen.
– Katarina!
Framför Katarina stod en lång smal kvinna i jeans och stickad tröja och gned sig på benet. Visst syntes det att 20 år gått sedan de senast sågs, men Liselotte var sig ändå precis lik. Samma klarblå ögon och samma öppna inbjudande leende.
Katarina hade först känt sig som nio år, sedan som tolv, till sist som arton och känslorna rusade runt i kroppen.
– Liselotte, det var länge sedan.
Rösten lät som en robots. Efter några artighetsfraser och när Katarina forcerat berättat om företaget hon drev och om bröderna hade Liselotte avbrutit och sagt att hon skulle vara på Sotinge hela månaden.
– Det vore roligt om du hade möjlighet att åka ut. Trots att det är kallt.
Så här satthon. På färjan från fastlandet ut till ön där hon tillbringat alla somrar tills hon fyllt 17 år. Infallet att tacka ja kändes bara idiotiskt nu. Vad kan man ha att säga varandra efter så många år, i synnerhet när vänskapen hade slutat så dåligt.
Men Tomas, hennes man, hade uppmuntrat henne.
– Du har pratat om Liselotte och Sotinge så många gånger sedan vi lärde känna varandra. Åk nu och red ut alltihop. Antingen blir det bra och då bygger vi ett hus på ön. Eller också får du ändå sagt det du behöver säga.
Katarina reste sig och gick ut på däck. Det blåste inte särskilt mycket, men temperaturen var bara några grader. Det skulle i alla fall bli roligt att se ön, tänkte hon och drog jackan tätare mot kroppen.
Vid färjeläget stod Liselotte och vinkade med båda armarna. Hennes jeep stod nonchalant parkerad vid sidan av landgången.
– Välkommen! Du känner väl igen dig? sa hon när de hoppat in i bilen.
Jo, det gjorde Katarina och när de körde längs landsvägen kändes det genast bättre.
