Amalia har haft en riktigt dålig dag, och nu står hon här i storstan – utan sin resväska, telefon eller pengar. Hon känner bara en enda person här, och hon har inte talat med honom på många år ...
AV: CHRISTINA NORDSTRØM SVENSK BEARB: CECILIA GUSTAVSSON ILL: TT/SHUTTERSTOCK
LÅNGNOVELL
Amalia traskade genom de regnvåta gatorna med blandade känslor. Hon hade ingen aning om vart hon skulle ta vägen. För första gången i sitt liv hade hon förlorat all kontroll, och hon hade bara sig själv att skylla.
”Det kan bara inte vara sant”, tänkte hon. Men det var det. I ett dygn, eller kanske mer, var hon i stort sett hemlös, tills hon fick fatt i sin resväska igen. Hon stod stilla och såg sig omkring. Om hon åkte tillbaka till flygplatsen kunde hon säkert få tillstånd att övernatta på någon bänk. Personalen där visste ju att hennes resväska inte hade följt med hem.
Hon hade också berättat för dem att hon hade varit så dum att hon lagt sin plånbok i resväskan, så nu hade hon varken pengar eller betalkort. ”Det var ju bra att du behöll ditt pass i fickan. Och du kan väl ringa till någon” hade personalen i informationen sagt när hon undrat vad hon skulle göra. Amalia hade inte svarat.
Då hade informationsmedarbetaren sagt att hon förmodligen hade en försäkring om resväskan inte dök upp. Men det skulle troligen inte hända – borttappat bagage brukade dyka upp inom en vecka. Det fanns inte mycket annat att säga.
Kvinnan bakom disken hade verkat sur, men kanske hade hon bara haft en dålig dag, även om antagligen ingen kunde haft en sämre dag än Amalia själv. Hon hade velat fråga om hon kunde låna informationsmedarbetarens telefon, för hennes egen låg glömd på en toalett på flygplatsen nära Barcelona, men en annan person som behövde hjälp hade fångat kvinnans uppmärksamhet.
Och nu gickhon här. I Malmö. Hon hade fått skjuts från flygplatsen med ett snällt äldre par. Hon hade gått förbi ett par hotell. Hon hade ställt in sig på att gå in och förklara sin situation, men hon hade inte kunnat förmå sig till det.
”Min morfar bor här ju här”, slog det henne plötsligt. Hon stod stilla och tittade på den glest trafikerade gatan. Hon hade inte sett sin morfar sedan hon blev konfirmerad för tio år sedan. Då hade han blivit osams med hennes föräldrar.
Amalia hade haft en känsla av att det berodde på morfaderns käresta, Margit. Amalia hade tyckt att Margit var trevlig, men hennes mamma hade berättat f�
