När Carina Nunstedts man Anders gick bort vaknade hon upp till sitt nya liv. En tillvaro hon värjde sig mot. Här berättar Carina hur hon hittat ut i ljuset igen – via mod, sorgekurser, meditation och medier. ”Det bästa har ändå varit att träna mig i alla aspekter av tacksamhet.”
Av Linda Newnham Foto Andreas Lundberg
Den 16 juni 2021 tog musikjournalisten Anders Nunstedt sitt sista andetag på Ersta hospice, till koltrastens sång. I samma stund vaknade Carina Nunstedt upp till sitt nya liv. Det oönskade livet. För hon som alltid sett förändring som något positivt, en nystart, ville plötsligt inte veta av den. ”Jag vill ha mitt liv tillbaka”, var hennes första tanke.
Samma mening som hennes man hade sagt när han fick sin dödsdom.
När vi ses två år senare, över en kaffe och chokladboll ett stenkast från Carinas lägenhet i centrala Stockholm, säger hon ändå:
– Att förlora en livskamrat kan slita sönder dig i småbitar så att du till slut inte känner igen dig själv. Sorgen är brutal. Du kan inte komma undan den. Men vi klarar så mycket mer än vi tror. Kanske inser man det först när man går igenom en omskakande livshändelse, vilket händer oss alla förr eller senare. Först kan det kännas som att man inte klarar det. Hur ska jag orka? Måste det vara så här? Varför jag? Det är orättvist! Men i dag vet jag att människan är väldigt kapabel, också när jag ser mina barn som har varit fantastiska i allt det här.
I tre år hade Anders kämpat mot cancern, som började i tjocktarmen, men kom att sprida sig till flera delar av kroppen. Hon säger att de aldrig gav upp hoppet, att han alltid hittade någon strimma av ljus, men till sist förlorade han ändå. För cancer är som vi vet ingen kamp. Den är ett slumpspel där vissa har mer tur än andra. Till slut sade läkaren att det inte fanns mer att göra, du får den här sommaren. Han fick bara nio dagar.
– Det kändes fruktansvärt så klart. Vi tror kanske att en läkare ska kunna vara mer precis, men det är otroligt svårt att veta när en kropp inte orkar längre.
I samma stund som Carina förstod att allt skulle gå åt helvete började hon, journalist och författare, skriva ner sina tankar och känslor varje morgon i den gula anteckningsappen på mobilen.
– Skrivandet var ett redskap som fick mig att må lite bättre. Det var som att jag kunde tömma mig själv på en del känslor, få någon slags klarhet och riktning på dagen, innan jag orkade gå upp ur sängen. Till slut hade jag skri
