Terapisnack låter oss vara skitstövlar
språkpolisen
DET KOMMER STÄNDIGT nya bevis för vilket mäktigt vapen språket är. Ibland på ett positivt sätt och ibland på ett destruktivt. Här kommer ett exempel på det senare.
Therapy speak kallas ett fenomen som dök upp häromåret. Det kan beskrivas som en felaktigt använd jargong som lånats från psykologi och psykoterapi, och som används till vardags av vanliga personer.
I samband med pandemin började allt fler gå i terapi, vilket spädde på glidningen av terminologi som tidigare endast användes i psykologisfären. Ett ord som trauma har exempelvis ändrat karaktär genom åren. Från att beskriva en reaktion på en chockartad och allvarlig, till och med livshotande, händelse till att användas för småbesvär i vardagen, som att glömma husnycklarna på jobbet.
HUR ILLA KAN det då vara att lättvindigt slänga sig med termer som anknytning, gränssättning och ångest? Att anklaga människor för gaslighting eller OCD eller att klassa dem som narcissister? Tämligen illa, har det visat sig.
Dels kan det leda till att ungdomar diagnosticerar sig själva och att begreppen förenklas och urvattnas. Om vi tar narcissism som exempel, så återfinns det hos mindre än en procent av befolkningen, enligt Psykologiguiden. Samtidigt som många av oss känner minst ett tjog personer som vi lika glatt som amatörmässigt gett denna diagnos.
Dels har många upptäckt att therapy speak är en perfekt täckmantel för dåliga beteenden. Det går att komma undan med att vara misogyn, självupptagen, manipulativ, nedlåtande och svartsjuk så länge du förklär det i snofsiga psykologitermer. Användandet av en medicinsk vokabulär höjer som bekant talaren till en auktoritet och försätter mottagaren i underläge.
Denna auktoritet kan bestå i att döpa om sitt överdrivna kontrollbehov till gränssättning i stället för regler
