Upplysningen är ständigt aktuell

UPPLYSNINGENS FORMATIVA fas inleddes i början av 1700-talet och tog slut på 1790-talet. Därefter har upplysningen levt vidare som ett ideal eller en hotbild, allt efter tycke och smak.

Upplysningens drivkraft var den vetenskapliga revolution som började under 1600-talet och pågår sedan dess. Motkrafterna utgjordes av religionen och de samhälleliga strukturer som den var förenad med.

De katolska och protestantiska kyrkorna visste allt. Jorden var 6 000 år gammal; människorna, djuren och växterna var bestämda en gång för alla. Människorna hade en evig själ, djuren hade det inte. Det fanns ett färdigt paket av moraliska rättesnören, inte fastställda av människor, försedda med effektiva sanktioner. Lycklig utgång i himmelriket kunde ställas i utsikt, men då krävdes villkorslös underkastelse. Religion, kyrka och stat var sammanflätade i en effektiv järntriangel.

De vetenskapliga framstegen skedde under hårt motstånd från kyrkorna. Motstånd kom också från den världsliga makten. Om den kristna världsbilden föll samman, varifrån skulle då människorna hämta sin moraliska kompass, och varför skulle de följa den om de inte fruktade de eviga straffen? Hur skulle maktordning och privilegier kunna bevaras?

FRÅGOR OM NORMER för mänskligt handlande och för hur samhällen och stater skulle byggas kunde enligt upplysningstänkarna inte besvaras med vare sig naturvetenskapliga metoder eller överjordiska krafter. De kunde bara angripas av människorna själva genom fritt användande av förnuft och känsla. För detta krävdes ett nytt förhållningssätt, som kan sammanfattas i fem ord:

Upplysningen var frihetlig, därför att dess främsta krav var att det mänskliga förnuftet skulle få verka fritt och öppet. Tryckfrihet, yttrandefrihet och trosfrihet stod överst på listan.

Den var universalistisk, därför att upplysningen liksom vetenskapen sökte allmängiltighet. Idealen kunde inte förbehållas vissa folk på jorden.

Upplysningen var framåtblickande, inte statisk eller tillbakablickande.