Vi ska ju alla dö, så vi kan lika gärna prata om det.
TEXT ANNA LINDMAN
N Ä R VÅ R H U N D skulle dö, när hon blivit gammal och sjuk och beslutet var taget att hon skulle avlivas, vägrade hon gå in till veterinären med den väntande sprutan. Till sist följde hon motvilligt med, men det var som om hon kände det på sig, vad som skulle hända. I folktron var föreställningen att djur kom med förebådanden en självklarhet. Södergök var dödergök och hörde man en kattuggla nära gården var ond bråd död att vänta. Alla äldre samer vet vad det kan innebära när en lavskrika landar vid fötterna. Historierna om djur som verkar känna på sig att döden närmar sig är skrämmande och lockande på samma gång. Katter som gömmer sig, elefantkyrkogårdar, lejon som lämnar sin flock när det är dags, vi tolkar det gärna som att de har förmåga att uppfatta dödens varning.
Men egentligen vet vi att de andra djuren gömmer sig när de känner sig svaga för att det är deras enda chans att undvika rovdjur. Egentligen vet vi att de reagerar instinktivt och inte kan reflektera över döden som vi. Människan är det enda djur som lever med oket att veta att hon ska dö. Inget annat djur tvingas vakna varje morgon och fundera över att den här dagen kan vara den sista. Den är en dom, insikten om vår egen dödlighet.
J A G VA R F E M år när insikten första gången slog ner i mig. Egentligen hade jag nog vetat ett tag. På någon nivå hade informationen gått fram. Mina föräldrar hade läst sagorna, berättat om farfar som dog innan jag föddes, vi hade begravt den där humlan vi hittat död i trädgården. Men natten när jag verkligen förstod är ett av mina tydligaste minnen från barndomen. Jag minns hur vetskapen isande spred sig i kroppen, att jag fick panik när jag insåg det oundvikliga: döden är en evighets frånvaro av liv.
Man kan förstås skylla på mina föräldrar för denna avsaknad av lugnande barnatro på evigt liv, återseenden och änglar. Antagligen rimmade det illa med det 1970-talssound jag vaggades till att komma dragande med såväl hundhimlar som människohimlar, men jag minns hur min mamma bar mig till badrummet och stängde dörren om oss.
Därinne var det varmt, ljust och tryggt och till det taktfasta dunket från tvättmaskinen kunde jag gråta så högt jag ville. De
