Rockens legender

11 March 2022

Rockens legender – ikoner från 80-talet. Jag var nio år när 70-tal blev 80-tal. Det var en guldålder för popmusiken. Den första listettan under det nya årtiondet kom från ett helt nytt band som hette Pink Floyd. De hade en låt med discobeat, en refräng som helt säkert skulle sjungas på alla landets lekplatser och en video som visade skolbarn bli förvandlade till köttfärs. Välkommen till 80-talet!                 Vi blev utbildade, vare sig vi behövde det eller inte. Varje vecka var listorna fulla av band som både lät och såg annorlunda ut – en kavalkad av knäppskallar med bra låtar. Madness, The Specials, The Jam, Ian Dury & The Blockheads, The Police, Adam & The Ants och många andra. Ibland undrar jag om det var den bästa tidpunkten i historien för alla musikälskare. Inte bara hade vi en genuint spännande musikscen, vi hade allt det där gamla att upptäcka också!                 För mig personligen ändrades allt 1983, när jag var 12. David Bowie släppte Let’s Dance. Min storasyster hade en pojkvän som var Bowie-fanatiker. Hon kom hem med Changes-albumen, sedan Ziggy Stardust, Hunky Dory, Aladdin Sane och Low. Och när vi tröttnat på dem gick vi vidare till liknande saker: Mott The Hooples Greatest Hits, Lou Reeds Transformer. När jag väl tjänade egna pengar åkte jag till Glasgow och brände allt i Virgin Megastore. Jag kom hem med Heroes och Raw Power och nya grejer som inte kunde ha blivit gjorda utan de där skivorna: Bauhaus, The Bunnymen, Flesh For Lulu, The Sisters of Mercy. Jag gick med i ett band. Vår gitarrist började spela Big Country-låtar och upptäckte sedan en kille som hette Hendrix. Trummisen var galen i Bonham. Vi hängde med gothare, mods, punkare och metalheads – det var vi mot resten av en värld som fastnat för Stock-Aitken-and-Waterman.                 Hårdrocken hade fått nytt liv genom punken. Iron Maiden och Motörhead tog den energin och använde den för att göra den klassiska rocken mer gatusmart och spännande – och sedan fullbordade thrashmetalmusiken cirkeln. Van Halen inspirerade en ny generation rockband i LA som gillade Dave Lee Roths showmanskap och Eddies gitarrpyroteknik. De nya produktionsmetoderna inom popen påverkade alla från giganterna inom arenarock till Bon Jovi medan rockmusikerna slet på i studion för att skapa det Def Leppard kallade rockens Thriller.                 Ironiskt nog hade “rockens Thriller” redan gjorts under årtiondets första år: AC/DC:s Back In Black, det näst mest säljande albumet genom alla tider. Och det är där vår historia börjar …