Rockens legender

1 October 2021

Rockens legender – ikoner från 70-talet Musiken på 70-talet är lite som månlandningen. Visst, den första hände på 60-talet, men det gjordes dubbelt så många på 70-talet. Fler gjorde det, de höll på längre och alla trodde det skulle vara för alltid. (Det gjorde det förstås inte – men musiken på 70-talet varade åtminstone längre än bemannade månfärder: den sista som gick på månen gjorde det i december 1972.) På 70-talet var rockmusiken ostoppbar. Alice Cooper sa en gång att 60- och 70-talet ”var lite som en grogrund för spännande nya sound, eftersom lättlyssnad musik och folkmusik tog över radiovågorna … Det föll sig naturligt att ta det där lättlyssnade soundet och strypa det till döds.” Musikerna på 70-talet använde sig av musiken som uppfunnits på 60-talet och förvandlade den till något extremt. Hendrix, Morrison och Joplin var döda. The Beatles hade splittrats. Det var dags för en ny generation. Heavy metal, som förvisso fötts med Black Sabbaths debut 1969 tog den mall som Cream och Zeppelin slagit fast och gjorde den högljuddare, mörkare, elakare. Progrocken sprängde alla gränser. Glamrocken sa wham-bammed and thank-you ma’am i en 70-talsversion av rock’n’roll. Och sedan fanns alla andra genrer som påverkade själva rocken: funk, jazz, country, disco, soul, folkmusik, krautrock. (Lyssna bara på David Bowies 70-talsmusik för att höra alla influenser). Det oskyldiga, tramsiga 60-talet var över. Rockmusiken var business nu. Albumorienterad rock. Konceptalbum. Internationella turnéer. Superstjärnor. Rockgudar. Gitarrhjältar. Och allt som följde med: pengar, kokain, groupies – ett organiserat överflöd i massiv skala. Det kunde inte bli långvarigt.