Det är märkligt med tid, hur olika vi upplever den. Tid tänjs, åt olika håll. Fast att den är precis densamma. Eller inte är alls, vilket är vad de hävdar som menar att tiden bara är något vi människor har skapat.
Men oavsett vilket, den tid vi upplever är den tid vi ska ta hand om. Att livet sedan bestämmer sig för att göra upplevelsen extra spännande, innebär att vi ibland önskar att tiden ska rusa. Andra gånger önskar vi att den ska vara för evigt.
Jag hörde följande ord från en kvinna som just sluta röka: ”Detta måste vara det bästa sättet att förlänga tiden – en timme känns ju som tre dagar!”. Tänkvärt. Fast just i det här fallet var tiden mer en plåga än en gåva, så det får landa i minus-kolumnen. Precis som januari, när snön yrde som värst över isiga trottoarer. Då var jag övertygad om att årets första månad fått 41 dagar. För det kändes verkligen som en evighet. Trots att vi i familjen piggat upp oss med en födelsedag. Och trots att granen fick stå kvar inne bara för att jag skulle få tröst av det milda skenet från julgransbelysningen. Januari var seg som knäck.
Så plötsligt var det 5 februari. Tiden hade tagit ett skutt. Och i nästa andetag firade vi Alla hjärtans dag. Hoppsan.
Varför skriver jag då detta nu – mitt i sommaren? Jo, för att det är nu vi vill maxa tiden. Säga stopp! Stanna! Nu när dagarna är långa och ljusa, när naturen är galet grön och miljarders miljarder blad gör träden vackra. Vilket bara det är magi.
Det är nu vi fikar utomhus. Det är nu vi äter frukost i trädgårdar och på balkonger. Det är nu vi solar och simmar i
