Filosofernas filosof DEREK PARFIT gav inga svar, men inspirerade till nya sätt att tänka.
Av JOANNA ROSE
DEN 1 JANUARI 2017 AVLED filosofen Derek Parfit i sitt hem i London. Parfit var en av 1900-talets giganter, en filosofernas filosof. Med sitt nyskapande och för många provocerande storverk Reasons and persons från 1984 angav han en ny riktning för moralfilosofin världen över.
För filosofen Gustaf Arrhenius, i dag chef för Institutet för framtidsstudier i Stockholm, var mötet med Parfit omvälvande som ung filosofistudent i början av 1990-talet:
– Hans bok har påverkat hela mitt filosofiska tänkande. Han ifrågasatte invanda föreställningar och visade deras brister. Ta till exempel principen ”gör vad du vill så länge som du inte skadar andra” som den liberala 1800-talsfilosofen John Stuart Mill försvarade. Parfit åskådliggjorde de dilemman och paradoxer som uppstår när denna princip ska tillämpas på framtida generationer.
Parfits analys av moraliska frågor rörande framtida generationer hör till de mest omdiskuterade. Det kan tyckas uppenbart att våra beslut i dag, till exempel om hur den globala uppvärmningen av klimatet ska bemötas, kan skada framtida människor. Men våra val påverkar även vilka människor som kommer att leva i en avlägsen framtid. Om vi fattade andra beslut, skulle dessa människor inte ens finnas till. Så hur kan de då skadas av de beslut vi har fattat? Detta icke-identitetsproblem ställer till det för teorier som Mills skadeprincip.
– Vi får inga svar från Derek Parfit, men han inspirerade till ett nytt sätt att tänka och till nya forskningsfält. Han var enormt beläst och samtidigt oerhört generös och öppen för samtal.
TILLSAMMANS MED SIN FRU, filosofen och feministen Janet Radcliffe Richards, kom Parfit till Stockholm i oktober 2014 när han tilldelades Rolf Schock-priset av Kungliga Vetenskapsakademien ”för hans banbrytande bidrag rörande personlig identitet, hänsyn till framtida generationer och analys av moralisk teoribildning”. Mot slutet av sin prisföreläsning nämnde han Bachs ofullbordade sista fuga, Contrapunctus XIV – och började gråta. Nästa morgon vid frukosten frågade hans värd, filosofiprofessorn Wlodek Rabinowicz: Varför grät du? ”För jag berättade om fugan, den sista Bach gjorde …” Så rann tårarna igen.
– Han hade extremt stark empati, säger Wlodek Rabinowicz.
Han var också mycket godhjärtad. Förutom att fotografera arkitektur, som var hans andra stora passion, var han alltid redo att prata filosofi.
Maniskt effektiv var han också, alltid i samma kläder: vit skjorta, svart kostym och röd slips. Seminarier undvek han, eftersom det gick ”fortare att läsa själv”. Middagarna på collegen intresserade inte heller.
– Han hade problem att umgås på vanligt sätt med människor, säger Wlodek Rabinowicz.
OTALIGA ÄR ANEKDOTERNA om hans egenheter. S
