Elipson Heritage XLS7 är den minsta medlemmen i den franska retrofamiljen. Men ljudet är överraskande stort.
JOHN ALEX HVIDLYKKE
ELIPSON HERITAGE XLS7
Retrovågen tar allt större fart i hifi-världen. Nu får högtalarna gärna ta lite plats igen. Och efter många års ökenvandring av vitlackerad likgiltighet är valnötsfinish på modet igen.
Där får Elipson Heritage XLS7 den första stilpoängen.
Högtalaren är den nyaste och minsta medlemmen i Elipsons retroserie som började med de enorma XLS15 och fortsatte med XLS11, som vi testade för drygt ett år sedan.
Trots att Elipson är lika ärkefranska som en baguette med brieost ser Heritage XLS7 ut som något som skulle kunna vara Made in USA på 1970-talet. Det är en mellanstor stativhögtalare med en design och finish som bäst kan beskrivas som rått maskulin. Kabinettet är fanerat med äkta valnöt (inte vinyl). Och utan någon form av rundade kanter och hörn.
Det ingår gråsvarta tygfronter, men de fick ligga kvar i kartongerna så att elementen var synliga.
Elipson Heritage XLS7 är en tvåvägshögtalare med ett 6,5-tums bas/mellanregisterelement – självfallet med ett ljust membran – och en 22-mm dome-diskant, som även sitter i de större XLS11 och XLS15. Och för att fullända 70-talsstilen kan diskantnivån justeras med en ratt. På baksidan av kabinettet, som också är fanerat, hittar man en uppsättning banan-/skruvkontakter av rimlig kvalitet.
Eftersom basreflexporten sitter på framsidan är det lockande att placera högtalarna nära bakväggen eller till och med i en bokhylla. För det mest balanserade ljudet och bästa stereoperspektivet rekommenderar vi ändå att de ställs på stativ med ett visst avstånd till bakvägg och hörn.
LJUDKVALITET
De här har Elipson lyckats väl med. Nu för tiden kan man simulera och mäta långt fler parametrar än vad som var möjligt på den gamla goda tiden som vintage-högtalarna flirtar med. Men i slutändan handlar det om magin i väl valda kompromisser.
Elipson Heritage är ett roligt, men också begåvat sällskap. Det första man märker är att ljudet inte bara befinner sig mellan och inuti högtalarna, utan breder ut sig en bra bit på vardera sida av dem. Detta är något man förväntar sig som en självklarhet med dyrare högtalare. Men inte från ett par lågprislådor som de här. Rise of the Triads med Code Elektro satte jag egentligen bara på för att komma i stämning inför själva test
