AV JOHAN CRONEMAN FOTO PETER KNUTSON
”Det är bara skit att bli gammal” har man hört från barnsben. Läst om i böcker, sett på film, gråtit till på dokumentärer.
Det har ändå aldrig gått in. Någon enstaka gång kanske, när en sjuk släkting, en mormor eller farmor, har haft det svårt och man har kunnat känna lidandet i realtid, bara på armlängds avstånd.
Som med min egen mamma nu, på sitt hundraförsta år. ”Hon är bara som ett skal”, som min svåger T sade häromdagen. Själen är där, hjärtat slår, vi pratar om det mesta. Häromdagen åkte hon rullstol till Halvars kiosk i Norrköping. Glassklassiker i Norrköping.
Det är inte alltid kul att åldras, men det är en del av livet. Spoilervarning: Först föds man, sedan dör man. Jag med. Och du med.
När man blir lite äldre, iallafall i Sverige, och äldre blir man som sagt om man har tur här i livet, är kanske livet rent av som allra bäst. Faktiskt. Det kunde vara lite mer, men det kommer pension, det finns pensionärspriser på allt, man får vård, man får leka med barnbarn – och lämna tillbaka dem så fort de blir griniga. Sista minuten på tåget är nästan gratis.
Man får vuxna barn – och inser att vuxna barn är minst lika kul som små barn. Det är som om man får tänka igenom hela sitt liv, igen, och nästan leva om en del.
Jag jobbar lite fortfarande, men blir jag trött lägger jag mig en stund och sover. Vad klockan är skiter man bara i. Pressbyrån på t-centralen har pensionärspris på bryggkaffe och bulle förresten. Jag bryr mig också mer om världen som äldre, precis som när jag var ung och radikal, vetgirigare har jag aldrig varit.
Enligt all statistik mår äldre bra, långt in i ålderdomen, att de skulle vara ensamma är också en myt. De flesta svenska äldre känner sig inte ensamma, men en grupp om 10–12 procent känner sig inte bara ensamma, utan är verkligen ensamma. På riktigt. De är ensamma, deprimerade och många är suicidala. Det är ett allvarligt samhällsproblem, men de övrig 88 procenten känner annorlunda.
