Ingrid gick till fönstret för en sista titt innan det var läggdags. Hon småskrattade för sig själv. Grannarna skulle bara veta …
AV EVA-LENA LUNDBERG JANSSON FOTO: SHUTTERSTOCK/TT
Ingrid stod halvt dold bakom gardinen och tittade ut genom sovrumsfönstret. Hon var klädd i tofflor och sin gamla kära noppiga mörkblå morgonrock. Alla lampor i lägenheten var släckta. Klockan var nio på kvällen och hon brukade ta sig en titt på grannskapet innan hon gick och lade sig.
Numera var hon kvällstrött och morgonpigg, tvärtemot när hon var yngre. Konstigt att man var konstruerad så, funderade hon. När man var mitt uppe i livet och skulle laga frukost till morgonpigga små barn och hasta iväg till arbetet – då önskade man inget högre än att få sovmorgon någon gång. Men nu när hon kunde sova så länge hon ville – då var hon trött på kvällen och hur pigg som helst tidigt på morgonen.
Ute var det mörkt. Gänget med mopedungdomar körde runt, runt framför korvkiosken borta på torget. Tur att det var så långt bort att ljudet inte störde henne.
Ingrid kastade en blick på golvet bredvid sig. Ja där stod den. Bra.
Alldeles nedanför henne kom en hundägare med en golden retriever fram runt hörnet. Han gäspade och stannade var tionde meter med sin hund. Men hunden ville tydligen inte kissa. Med dyster min försvann hussen med sin hund in på tvärgatan igen.
Nu kom ett ungt par långsamt gående med armarna om varandra. De pratade och skrattade och tittade förälskat på varandra. Då och då stannade de och pussades. Hon såg att de gick bort och ställde sig i kö vid korvkiosken. Ingrid blev riktigt rörd. Tänk att det var så länge sedan hon gått på stan med en pojke som hon var upp över öronen förälskad i!
Nu såg Ingrid den där unga flickan som varje kväll brukade rasta sin pyttelilla hund utanför Ingrids fönster. Ingrid hade pratat med flickan ibland och visste att vovven hette Lillen. Hon undrade om den vanliga scenen skulle utspela sig. Och mycket riktigt: Snart mötte de den äldre mannen som ledde sin stora labrador. De båda hundägarna stannade och pratade och den lilla hunden Lillen (vilket passande namn!) skällde för allt vad den var värd på labradoren som inte tog någon större notis om det hela. Ingrid skrattade till. Man sade att mindre hundar inte hade någon uppfattning om hur små de var och det stämde nog.
Nu passerade hussen med den kiss-ovilliga golden retrievern förbi igen. Ingen lycka än tydligen! Han försvann runt
