Landsvägarnas drellning

Avsnitt 7 av 12

Jag öppnar ögonen och stirrar upp på himlen, som fortfarande är ljus. Halsen kliar av myggbett.

– Hallå? Miss? Ett ettrigt knatter hörs nerifrån marken. Försiktigt ålar jag över på mage och tittar ner. En man åker runt bussen på en åkgräsklippare som bildar mörka hjulspår i gruset.

– Miss?

– Ja?

Han stannar och tittar sedan uppåt. Då ser jag att det är trädgårdsarbetaren från Yvonnes gård. Vad vill han? Har han åkt efter på gräsklippare för att ta tillbaka plånboken? Men hon har ju redan fått pengarna. Jag känner ändå hur magen knyter sig och sneglar mot stegen. Borde jag försöka dra upp den? Jag kanske blir rånad ännu en gång.

– Miss, jag kommer med dina pengar.

Jag tittar ner igen. Mannen viftar med en sedel.

– Hon har somnat nu. Yvonne. Jag tog dina pengar.

Jag stoppar i fötterna i träskorna, rättar till klänningen och klättrar ner för stegen. Den skamset leende mannen sträcker över en femhundring.

– Förlåt, jättemycket förlåt.

– Ja, men det är ju inte ditt fel. Men tack ska du ha, det var väldigt hyggligt av dig.

Jag stoppar pengarna i klänningsfickan.

– Det är min pappas pengar så det känns bra att han får tillbaka dem. Har du åkt hela vägen från Yvonnes hus på gräsklipparen?

Mannen sneglar mot fordonet som står parkerat jämsides med bussen.

– Ja. Jag heter Malick.

– Jaha hej. Annie.

– Ja. Yvonne, hon är lite ... Malick knackar på sin tinning. Crazy.

Jag nickar.

– Ja, hon verkar ha lite problem faktiskt.

– Problem ja, sant.

– Är ni … jag menar. Är ni, är hon din flickvän?

Han rycker på axlarna och ser plötsligt ledsen ut.

– Förut. Men nu … Jag vet inte. Jag vill flytta men jag kan inte.

– Varför inte?

– Åh, det är mycket. Jag har inga pengar, bara den här.

Han nickar mot åkgräsklipparen.

– Min kompis bor i Ljusdal. Kanske jag kan åka till honom någon dag. Om bensinen räcker.

– Kan du inte ta bussen då?