KARIN HERSLOW
”Jaså, vill ni sågärna gå på en fotbollsmatch? Då ska jag se vad jag kan göra.” Mannen med kontakter i fotbollsvärlden satt och körde en färdtjänstbuss. Jag jobbade som assistent på en skola och nu var eleverna på väg hem. Killen som körde bussen var fotbollsspelare i Malmö FF och han var barnens idol, inte bara för att han var en duktig lirare utan också för att han var en otroligt snäll och sympatisk person.
Han hette Ingvar Svahn och var en grymt duktig vänsterytter. Snabb som blixten, och hans skruvade inlägg serverades till målskyttarna som brakade in bollarna. I det civila var han brandman, och 1967 var det fortfarande Malmö brandkår som skötte färdtjänsttransporterna. Ingvar var väl medveten om svårigheterna för rörelsehindrade att ta sig fram till och in på gamla Malmö stadion. Men han fixade det! Vi fick både köra ända fram till stadion i privata bilar, komma in gratis, och dessutom sitta allra längst framme vid planen. För att komma till våra platser fick vi dessutom gå ut till planen genom spelargången, det hade vi aldrig kunnat drömma om.
Det som sen hände blev en fantastisk upplevelse. Stadion var fullsatt, och när vi kom fram mot gångens öppning bröt det ut ett öronbedövande jubel. Gissa om man kände sig cool. Det gjorde inget att jublet lade sig tämligen omgående, publiken hade ju bara sett att det rörde sig folk i gången och trodde det var MFF som var på väg ut på plan. Hela vårt gäng hyllades som kungar under ett par sekunder. Ett sånt publikstöd är underbart även om man får åtnjuta det av misstag kan jag meddela.
Vår tacksamhet till IngvarSvahn och hela hans klubb var enorm. När Ingvar fick Guldbollen blev vi kolossalt nöjda. Om någon var värd den så var det han, tyckte vi så klart. Han flyttade sedan till Belgien för att bli proffs och själv slutade jag min assistenttjänst för att börja plugga. Men matchen blev som synes ett minne för livet. Så hyllad har jag aldrig blivit igen!
Jag skulle börja på en
