Mars månad. Det var på ett sätt den bästa månaden, brukade Linda tycka. Då är vintern över och ljuset har börjat återvända.
AV GUNILLA JOHANSSON FOTO: TT/SHUTTERSTOCK
En novell om att söka sin väg i livet
Kommer det snö i mars så ligger den absolut inte kvar heller. Så brukar det i alla fall vara, men nu låg snön envist där. Kallt var det också, och ingen vår i sikte. Å, vad trött hon var på snö och kyla tänkte Linda när hon traskade hemåt med en matkasse i var hand.
I helgen skulle hennes storasyster komma på besök. De skulle prata igenom vad de skulle göra med den lilla stugan som de hade ärvt från faster Britta. Deras faster hade hastigt dött och de hade oväntat ärvt en liten stuga i Mellansverige. Fastern hade inte haft några egna barn och hon hade inte haft mycket kontakt med sina brorsdöttrar, så de visste just inget om varken henne eller stugan, så de skulle åka dit och titta.
Linda plockade upp matvarorna när hon kom in i köket. Hon såg fram emot att träffa sin syster i helgen, det var längesen nu. Elin hade bildat familj tidigt och flyttat till en mindre stad när hennes man hade fått jobb där. Linda hade träffat sin syster allt mer sällan ju mer Elin och Peters barnaskara utökades och nu var det fullt upp med läxläsning och skjutsning till de tre barnens olika aktiviteter.
Linda levde ensam i storstaden numera, sedan hon och Axel gemensamt beslutat sig för att gå isär. Hon trivdes rätt bra med att få rå sig själv i den lilla lägenheten och ta egna beslut nu för tiden, men ett stygn av saknad efter egna barn kunde hon känna.
Kanske hade tåget gått för henne när det gällde att bilda familj, för ingen drömprins fanns inom räckhåll, inte ens i hennes tankar. Hon jobbade som lärare, så barn träffade hon i jobbet. Men det var inte samma sak som att ha egna, och skolan som hon jobbade på hade många problemområden att handskas med, både ekonomiskt och socialt. Hon var faktiskt ganska trött och sliten.
Linda hoppade till då hon hörde dörrklockans gälla signal och väcktes ur sina tankar. Hon sprang och öppnade och fann sig genast inklämd i systerns varma omfamning.
– Hej Linda! Så härligt att vara här! Så roligt att se dig igen, det var så längesen!
– Hej Elin! Bort med tassarna, jag får inte luft! Backa, skrattade Linda men drog sedan in Elin i lägenheten.
– Kom in med dig. Jag har väntat och jag har mat i ordning åt oss.
– Det ska bli underbart, sa Elin. Det var läskigt halt att köra
