Leone ser sig omkring i lokalen. Inte nog med att hon är nervös inför återföreningen med sitt livs första förälskelse. Nu börjar hon dessutom ångra att hon alls gick med på att träffa honom. För vad har de egentligen att säga till varandra?
Roman av Mette Rosenkrantz Illustration: Ida Skjelbakken
FÖLJ MED I VÅR KÄNSLOSAMMA ROMAN
Leones hjärta hamrar nervöst, som om hon var en ung skolflicka på nytt och inte en mogen kvinna på 64 år. Hon plockar upp mobiltelefonen och svarar i spelat oberörd ton:
– Ja, det är Leone.
– Hej Leone, Holle här! Du kan tro att jag blev glatt överraskad när du hörde av dig, säger han glatt i andra änden. Du vägrade ju att någonsin tala med mig igen, så jag trodde inte att du ville ha någon som helst kontakt. Men jag tog ändå risken och ringde upp dig direkt, i stället för att svara på ditt sms.
Leone fylls av en varm ström av lättnad. Han kommer åtminstone fortfarande ihåg vem hon är.
– Jag har svalt besvikelsen vid det här laget, skrattar hon. Men som jag skrev till dig råkade jag komma att tänka på oss två idag och blev nyfiken på hur du haft det sedan sist.
– Jovars, jag spelar fortfarande handboll, svarar Holle. En gång i veckan i ett seniorlag, så hoppet om en plats i landslaget lever än! Skämt åsido, jag blev snickare och har mitt eget företag nu. Du själv? Utbildade du dig till sjuksköterska som du ville?
– Visste jag redan på den tiden att jag ville bli sjuksköterska? utbrister Leone häpet.
– Ja, och dessutom ville du gifta dig, skaffa barn och flytta till ett radhus innan du fyllde 25.
– Oj, jag visste inte att jag redan som 15-åring hade gjort upp planer för hela min framtid.
– För min också, inflikar Holle med ännu ett muntert skratt.
– Det märks att jag hade bråttom, säger hon och skakar på huvudet åt sig själv.
– För mig tog det mycket längre tid att bli vuxen, medger Holle. Om tre månader, när jag blir farfar för första gången, är det fortfarande inte säkert att jag känner mig mogen för det.
– Mitt äldsta barnbarn är 15 år, säger Leone leende.
– Du var alltid steget före mig på alla de sätt, det måste jag ge dig. Har du haft lika bråttom att gå i pension?
– Nej. Sedan min man dog för fem år sedan har jag bara haft bråttom att göra det bästa av mitt ensamma liv.
– Jag beklagar sorgen, Leone.
Han låter med ens allvarlig.
– Ja, det blev inte
