Trots att det många gånger var kämpigt ombord på båten Norma var det där jag trivdes bäst. När det var som värst var väggarna istäckta och vi mätte kylan i centimeter. Det var ändå en fantastisk tid.
Under 1960-talet arbetade jag på fartyget Transmarins Norma. Hon var byggd 1952 och lastade 3 500 ton. Det var ett typiskt svenskt fartyg för den tiden. Med en överbyggnad midskepps där befäl och kökspersonal bodde och inredning akterut för den övriga besättningen. Alla hade en egen hytt. Något som var ovanligt på den tiden.
Traditionsenligt hade motormännen sina hytter på babordssidan och matroserna på styrbord. Vi som bodde i aktern delade på två toaletter. Däck och maskin hade var sitt tvättrum. Det var det noga med.
Vi var drygt tjugofem man ombord. I dag skulle det inte ens vara hälften så många på ett fartyg av motsvarande storlek. Transmarin tillhörde kanske inte det mest eftertraktade rederiet bland sjöfolk. Det innebar att vi hade många roliga figurer ombord.
Manskapets mäss var placerad i aktra masthuset så vår stackars mässman fick springa över däck med maten då köket låg midskepps. I mässen fanns det tre bord med plats för totalt fjorton personer. Det blev mycket springande. Det gick väl an när det var fint väder. Det kan inte ha varit lätt att balansera med brickor fulla med mat över däcket när båten rullade i hård sjö.
Alla tallrikar och bestick måste sedan diskas för hand. Mässman hade ett litet utrymme på en kvadratmeter att arbeta i. Den enda moderniteten var en kokplatta och ett kylskåp som fungerade när det själv ville. Ovanpå masthuset stod det fyra vinschar. När dessa gick under lastning eller lossning var ljudnivån i mässen brutal.
Vi var ofta i Marocko och lastade sand. Den där sanden trängde in över allt. Det hjälpte inte hur noga maten täcktes över innan den bars från köket. Den var ändå full med
