Vad känns skönare än att äntligen stå med flugspöet och svinga en stor streamer mot en iskant? När vännerna Anders och Johan hör att favoritsjön just har blivit isfri och att fisket har startat kan de inte längre hålla sig. Följ med på en typisk premiärtur till regnbågssjön, bland knipor, kebabsås och papegojor ...
TEXT OCH FOTO: JOHAN KLINGBERG
FLUGFISKEPREMIÄR
GRUSVÄGARNA IN TILLsjöarna är mjuka och knappt farbara. Mellan de uppkörda hjulspåren täcks marken av en lång snösträng, Kung Bore har varit ovanligt seglivad i år. Beskedet om att en av sjöarna har blivit isfri och fiskbar har just nått oss. Det känns som en evighet sedan vi blötte våra flugor senast. Humöret är på topp och vi kivas om Spotify-listans låtar, hårdrock eller country? Det är premiärnerverna som gör stämningen uppspelt. De senaste rapporterna har nämligen skvallrat om ett fantastiskt fint fiske, med flera regnbågar över tre kilo. Det har då varit tal om gamla hanfiskar som stryker längs stränderna, redo att mota bort konkurrerande artfränder.
– Jag band upp två rosa och en orange booby i går kväll, den ena med två glitterstrån, det tror jag på, säger Anders övertygat.
Han har nog rätt, i mulen väderlek ska inslag av glitter tydligen göra underverk. Själv band jag upp några zonker med vingar i ”hot orange”, kryddade med några syntetiska UV-strån. De yngre killarna på jobbet menar att just UV gör en stor skillnad, inte minst när siktförhållandena är sämre för fisken. Jag är osäker, men man vet ju aldrig och då är det bättre att gardera sig.
De sista hundra metrarna till sjön är underlaget allt för mjukt att köra på. Bilen parkeras mitt på vägen, chansen att någon annan ska hit så här mitt i veckan är minimal. Vadare dras snabbt på över de dubbla lagren av fleeceunderställ, sockor och allt annat som behövs för fiske i arktiskt vårvinterklimat.
– Du har mycket kläder på dig, säger Anders underfundigt.
Han får håna mig så mycket han vill, hellre varm än kall, så är det bara. Med varsitt sjunklinetacklat spö klafsar vi fram genom lera och snöslask. I fjärran hörs skorrandet från två korpar som höjer känslan av en ödesmättad vildmark. Stegtakten minskar, åtminstone min, sörjan suger och benen hänger inte med i samma takt som skallen vill. Snart står vi stirrandes ut mot sjön. Två kniphannar b
