Berättat av Tomas Nilsson, Karlstad
Det var så att jag satte ut på fisketur i piskande blåsväder. Humöret var på topp och balansen tränades, man vill ju inte trilla i! Efter att ha brottats mot vinden halva dagen var det dags för lunch. En brygga på en ö cirka hundra meter från land ser förträfflig ut att grilla på. Jag förtöjer båten, sätter mina Leach fiskebrillor på toppen av huvudet uppe på mösssan, plockar upp grejerna på bryggan och sätter i gång att grilla.
Elden tar sig bra i grillen och det blir en fin glöd. Jag sitter där i lugn och ro och grillar, hamburgerköttet blir färdigt och jag börjar att sätta ihop burgaren. Mitt i skapandet av mästerburgaren kommer en hög smäll.
Medan jag har suttit och grejat med mitt har båten guppat kraftigt i vågorna och repet var inte så fräscht som det såg ut att vara. Den väldigt överraskande smällen när repet gick av, samt synen av båten som guppade i väg i snabb takt, kom väldigt mycket som en överraskning. Först känner jag mig chockad men sen går tusen tankar genom huvudet fram till dess att jag stannar vid en: SIMMA!
Jag lägger ifrån mig mobilen och hoppar i. Vattentemperaturen ligger på hela 2,6 grader och när det graciöst fina atletiska magplasket bryter den vågiga vattenytan känner jag omedelbart hur den kalla vätskan strömmar in genom kläderna.
Båten har nu drivit i väg cirka 20–50 meter och den mästerliga simturen påbörjas. Framme vid båten grabbar jag tag i relingen och arbetar mig bak mot motorn, där jag kan ta mig upp. Väl där känner jag mig som en Godzilla som försöker klättra upp genom ett seg
